Charlotte

Det är härligt att folk börjar dra sig ut i solskenet nu. Att uteserveringarna är fullsmockade med folk i sina nya solglasögon. Man inser liksom att det faktiskt bor lite folk i Landskrona ändå.
Det är dessutom så himla skönt att låta jackan hänga kvar hemma. Att bara slänga på sig en tröja och traska iväg i vårskorna som äntligen plockats fram.

Sen har det tydligen skapats en ny trend i denna stan. Vet inte hur många "coola gäng" (ni vet såna i 17års åldern som går bredbent och vill slå ner alla som råkar komma i deras väg) jag sett som går med små amstaffvalpar. Och alla tjejer vänder sig efter dem och säger "nawww" och killarna ser sådär lagom kaxiga och nöjda ut.
Vi snackar amstaff. Vissa kallar dem mördarhundar. Det är kanske inte den första hund man ska köpa då man inte har någon som helst koll på hur de bör uppfostras.
Visst är de söta som små men det är knappast en hund som folk säger "naww" åt då de växt upp. Dessutom skulle det inte förvåna mig det minsta om snubbarna tycker att det vore lite kul att lära hunden attack och lite andra roliga grejer som lär få den stackars hunden avlivad i slutändan.

Jag önskar att jag hade hittat på mer skit som liten. Att jag varit en riktig liten skitunge som bröt mot alla regler.
Jag hade varit van vid att bli utskälld då. Jag hade inte tagit illa upp av att bli avsnäst av någon 08.a. Nu vet jag liksom inte hur jag ska hantera det.
Folk blir inte arga på mig, jag blir aldrig utskälld, jag är liksom lugn och schysst och oskyldig. Nu ska jag helt plötsligt vänja mig vid att vara något annat. Typ en blåst, okunnig brud som verkligen måste skärpa till sig och sköta mitt jobb. Jag bara måste känna till att Stockholm är det enda som existerar. Stockholm är allt och Skåne borde grävas bort eller?!
Det kniper till litegrann i magen så fort jag ser att det är ett 08.a-nummer som ringer. Varför är dem så otrevliga, stressade och egocentrerade däruppe?

Jag har fått höra att jag så småningom kommer låta det rinna av mig.

Det finns underbara människor också.. någonstans..

De älskade rikskupongerna bidrog till att jag åt frukost på Maddes idag. Jag traskade glatt ner i stan vid tio i morse och insåg efter mer än halva vägen att kjolen glidit upp över höfterna ungefär. Jag skrattade lite lätt och tänkte att jag kanske förgyllt någon annans dag.

Idag var första dagen utan "ryggstöd" för min del. Jag tog alltså kunder helt på egen hand från kl. 12-19. Det gick hur fint som helst. Man får liksom räkna med att bli avsnäst lite då och då som nybörjare. "Jag tänker inte betala för det här, jag har för fan fått numret av er innan". Ops.. Jag är ny, hemskt ledsen.
Tänk på det när ni ringer till såna ställen. Personen som sitter på andra sidan tråden kan vara alldeles ny. Ha tålamod!!

Å så går man å tar en kopp kaffe då och då och har det så där riktigt sjukt bra som man vill ha det.

Det enda som fattas egentligen är körkort och någon heting..

Vaknade 06.18 idag. Jag behövde alltså bara sova åtta minuter längre än jag gjort tidigare i veckan. Tvingade dock mig själv att somna om och gick upp strax över åtta istället med världens energi.
Varit iväg och shoppat lite precis. Ytterst lite.. men ett par skor i alla fall. Skor- den feta kvinnans bästa vän.

Ikväll blir det utgång. Det bara måste bli så men jag litar inte på något/någon. Jag är megaorolig att dem ska ringa och säga att det inte blir något. Det vore inte första gången saker och ting blir inställda. Jag är aldrig tillräckligt förberedd heller. Inatt kan ju vara natten! DEN natten! Natten då saker och ting händer som man aldrig vill glömma. Hoppas det är inatt!!

Först är det käk och städning av brorsans lägenhet som gäller. Sen får man ta sig i kragen och raka benen så det inte står ut massa stubb från stumpbyxorna.. i fall att man skulle hitta någon som vill känna.

Veckan har gått otroligt snabbt och nu är det äntligen helg. Alltså nämner jag inte ett ord om att jag tog mina första kunder idag eller att jag känner mig totalt slutkörd.

En korv från 7 eleven (testa korv med bröd där! en riktig höjdare) en bänk i solskenet och en lunch på trettio minuter, det är riktigt fina grejer.

Idag lider jag inte ens litegrann av att slänga mig i soffan därnere med mamma och pappa och njuta av Så ska det låta och andra familjeprogram.
Imorgon vill jag ut och rocka.. men vem vill det mer än jag?! ..sorgligt

Det enda mitt liv består av nu och förhoppningsvis ett bra tag framöver är ju faktiskt eniro. Jag släpper inte det en enda sekund på dygnet. Från morgon till kväll är jag fullt fokuserad på utbildningen, på min fritid rabblar jag allting bak och fram och upp och ner i huvudet fastän jag gärna skulle vilja släppa det för en stund. Jag drömmer till och med om det på nätterna men det känns ändå bra.
Det är precis såhär jag vill ha det.

Eftersom jag bara har det att tänka på i mitt liv just nu har jag ingenting annat att skriva om. Jag orkar inte skriva om hur tråkigt det känns att folk blir vuxna för tidigt, att folk glömmer bort att leva, att folk har en tendens att snacka mycket, mycket, mycket mer än de agerar.
Jag vill leva, jag vill inte spela mogen, jag tänker inte snacka som att jag är en festprisse och sedan strunta i att försöka vara det.

Det ser ljust ut. Jag ser ett nytt liv där framme i tunneln. Det liv jag sökt efter så oerhört länge.

Enligt undersökningar tar det ungefär fyra minuter för oss att bilda oss ett första intryck av en person vi träffar för första gången.

Jag skulle vilja veta hur människor ser på mig, vad deras första
intryck är. Om det är negativt vill jag ju ha chansen att bättra mig
och är det positivt skulle även det vara skoj att veta.

Nu är det inte så att man efter fyra minuter berättar för en människa
vad man tycker om dem. Det skulle långt ifrån uppskattas av alla och säkerligen inte ens av mig själv. Men det skulle kanske vara till stor hjälp för alla, egentligen.



Jag kliver ut från eniro med lite, lite huvudvärk varje dag. Av hunger och massa information som helst ska fastna därinne i skallen. Det känns fortfarande oerhört bra.

Jag har inte kommit till den där fasen än. Den där fasen då man bara
vill ge upp och känner att man inte kommer fixa det. De som intervjuade
mig sa att det kommer komma. Gaaaah.



Dagen avslutades med fika på favoritstället Maddes med Emma och det slår verkligen aldrig fel.



Sömn har aldrig varit så lockande som nu. Täcket är aldrig så skönt som
06 på morgonen och sängen är aldrig lika klockrent skön som då. Hur kan
det komma sig?!

Jag har så höga krav på mig själv att jag vill kunna allting direkt. Känner mig riktigt usel om jag inte hänger med en riktig telefonist efter knappt två dagars övning.
Mina "kurspolare" lugnar mig lite när dem säger att vi faktiskt lärt oss otroligt mycket på endast två dagar och att även dem känner sig sämst då och då. Idag lunchade jag med den enda snubben i gruppen (Linus) och Ingrid. Eller ja, jag hann köpa en baguett men inte äta den och ni vet hur jag blir utan mat. De sista två timmarna fick jag inte in någonting i huvudet och var totalt förstörd när jag äntligen kom hem.
Det blir långa dagar. Upp ur sängen 06.00 och glider in genom dörren sådär 17.00 på eftermiddagen. Det blir dessutom dyra veckor då jag tänker äta ute varje dag.

Annars känns det helt okej. Jag längtar tills det är jag som är veteranen som lär upp nybörjarna, hjälper till och säger "jag var också seg i början, du kommer bli bättre, jag lovar".

Skrev upp mig på rikskuponger idag. Dessutom kom det in en annan lista som frågade om vi kunde jobba 1 maj. Men lätt att jag kan.

När väckarklockan ringde i morse hade jag legat vaken i minst en timme och vickat på tårna. Hade funderat igenom hur jag skulle ha håret, vad jag skulle ha på mig och vilka skor som passade bäst, dagen till ära.
Jag gjorde en tallrik med fil och banan och en kopp te. Tänkte att man lika bra kan börja sitt nya liv samma dag som man börjar på sitt nya jobb.

Dagen som följde har bestått av så otroligt mycket information att jag känner mig totalt korvstoppad så jag kommer sova oerhört gott i natt.
I övrigt känns allting riktigt bra och jag ser fram emot morgondagen och de veckor som följer nu. Vill bara komma igång. Vill bara gå ut och luncha och njuta av att jag numera är en hårt arbetande kvinna.

Ett totalt ovettigt, tråkigt och onödigt inlägg följer. Skrivkramp råder för tillfället..

Såg Imagine me and you igår. En film som kunde varit bra om den hade haft en annan handling. Jag menar, bra skådespelare, bra musik, härlig humor. Men när tjejen lämnar den underbara, heta, perfekta maken för en annan tjej, då kan jag lika bra återlämna filmen utan att se slutet. Jag känner inte det helt enkelt.

Det blev ingen utgång denna helgen. Jag tröstar mig med att det var helgen innan lön trots att jag vet att det inte var därför vi inte var ute. Hoppet om att vi ska komma igång med festandet igen någon gång lämnar mig inte.
Det blev ändå en lyckad helg. Att jobba två timmar en lördag med någonting man tycker är roligt är liksom ingen fara. Dessutom hade jag My med mig (kusinbarn, 9år) som flitigt hjälpte till med allt och att se henne totalt lugn innan blomsterutdelningen fick även min scenskräck att minskas litegrann.
För varje gång jag träffar Celia och My eller Isabelle och Samuel inser jag hur sköna ungar är. Ärliga, härliga, softa och så oförstörda.
Jag vill också vara sådär under 10 år igen. Då man trodde på att allt skulle sluta lyckligt och att alla människor hade något gott inom sig.

Jag ser grymt mycket fram emot imorgon! Vill bara att klockan ska vara 06.00 nu. Vill vakna av väckarklockans fruktansvärda ljud och dra mig upp och ner till frukostbordet. Vill ingenting hellre än träffa människorna som också fått jobbet. Det är inte ofta man säger det.. men ge mig måndag!

Man ska lägga sig i en solstol i trädgården med en filt över sig och blunda. Bara lyssna på alla ljud. Bilarna långt bort, hundratals olika fåglars kvittrande, vindens susande i träden. Det är underbart. Det är lugnande. Det är terapi.

Nu är det inte många dagar kvar innan jag sätter min fot på det nya jobbet.
Folk frågar om jag är nervös. Jag har inte ens reflekterat över det. Varför ska jag vara nervös? Behöver jag vara det?
Just nu ser jag bara fram emot det. Jag längtar! Dessutom är det bara slöseri med energi att vara nervös inför någonting, det tröttar ut en. Så jag låter bli, tar det som det kommer och gör mitt bästa. Mer än så kan jag faktiskt inte göra.
Jag kommer ihåg att pappa alltid sa det när jag var nervös inför någonting när jag var liten. "Gör ditt bästa, mer kan du faktiskt inte göra". Så enkelt och så sant.

Henrik ringde från caféet igår och frågade om jag vill jobba hos dem i år igen. De helger jag inte jobbar hos eniro såklart.
Det känns härligt att dem vill ha tillbaka mig, jag som var så säker på att det inte fanns någon servitris i mig men jag måste tänka igenom det. Måste tänka igenom hur pass mycket jag vill jobba denna sommaren. Vill jag jobba måndagar - söndagar varje vecka? Nej.. Vill jag ha pengarna? Ja..
Vi ska i alla fall höras i nästa vecka när jag vet mer om mitt schema.
Oavsett hur läget blir ska jag dit och träffa Lasse Flinckman och äta minst en rågbulle i sommar.

Vår, nu är det vår!

Vet inte vad det är med mig. Vet bara att jag ena sekunden mår hur bra som helst och andra svettas så att pyjamasbyxorna klibbar fast i köksstolen. Ena sekunden skulle jag kunna springa en halv mil för att nästa inte ens kunna sitta rakt upp utan att allt snurrar så att jag tvingas lägga mig ner.
Har aldrig spenderat så mycket tid i sängen som dessa dagarna och man tröttnar ganska snabbt.

Det är farligt att ligga och fundera så mycket. Att drömma sig långt, långt bort.

Dessa dagarna har jag målat om rummet, köpt en röd cabbe, permanentat och förlängt håret, blivit smal och het, skaffat pojkvän, skaffat en hund som är döpt efter en av figurerna i Harry Potter (hunden i sin tur kan utföra konster, bland annat släcker han lampan när jag ber om det och och hälsar mina gäster välkomna med kindpussar)
Jag har skaffat två nya tjejkompisar på jobbet som jag är ute och festar med varje helg och jag har ätit banankaka på Flinckmans (efter en rågbulle med ost och skinka).

Allt i dagdrömmarna såklart.

Låt mig bli frisk så att jag får återkomma till verkligheten igen! Eller äsch, jag kan drömma vidare ett tag till...

Vem slipper undan influensan?
Efter att ha känt mig knepig i princip hela veckan insåg jag igår kväll att jag är sjuk. Hela denna dagen har därför bestått av alldeles för mycket tänkande och stirrande upp i taket. Det hjälpte nog på ett eller annat vis eftersom jag inte känner mig febrig alls nu. Jag tror helhjärtat på att massa frukt får en frisk snabbare.
Jag har inte tid att vara sjuk! Jag börjar jobba på måndag. Första dagen på jobbet ni vet, jag längtar!
De ringde till och med därifrån idag och frågade hur allt känns inför måndag och om det finns några frågetecken. Jag reste mig snabbt ur sängen, spände på leendet och lät friskare än aldrig förr och struntade i att fråga om jag får lön under utbildningen eller om jag kommer få träffa någon heting.
Det återstår att se.

Jag fick två klänningar som jag beställt häromdagen. Svarta, vad annars?! Den ena kräver nog att jag blir av med ett kilo eller två men den andra vet redan vad the tivoli är och tjatar som bara den. Vi får väl se när jag återser det stället igen. Lär ju inte bli denna helgen eftersom det är helgen innan lön.

Jag är totalt hooked på The Killers.

Låttips:
Mr Brightside - en av de bästa låtar jag hört
When you were young - samma betyg som ovan
Read my mind - samma betyg som ovan

I mina drömmar har jag redan fått min första riktiga lön. I mina drömmar är den nog mycket högre än vad den kommer vara i verkligheten. I verkligheten är den typ redan slut.
Jag skulle vilja göra så mycket för den att jag inte vet vart jag ska börja. Jag lär starta i en skoaffär och på något sätt har jag fått för mig att jag kommer ha pengar kvar när jag kliver ut därifrån.

Här har jag gått och väntat och sökt jobb hur länge som helst och nu när man har sitt på det torra ringer dem. "Hejsan, du hade sökt jobb här på Hotell Kronan och jag undrar om du är intresserad av att jobba hos oss?".
Det känns underbart att kunna säga "Tack så hemskt mycket men jag har precis fått jobb på ett annat ställe".

Ganska typiskt att det ramlar in nu när jag inte behöver det. Det är väl så, antingen så har man ingenting eller allt. Svart eller vitt.

Jag hoppades ändå på att få hamna på mitt älskade dansgolv i min favoritstad Helsingborg i natt men jag fick nöja mig med ett dansgolv i Landskrona. Vet ni vad, det dög fint!
Att vara ute i Landskrona har många fördelar, den främsta är nog att man alltid har nära och bra hem. En annan fördel är att man alltid träffar en otrolig massa man känner och aldrig direkt trodde att man skulle få se ute i sådana sammanhang (riktigt rejält fulla och pinsamma)
Det är alltså lite på gott och ont, vissa skulle man gärna vilja slippa och dessutom vet alla hur pinsam man var eller hur många shotar man drog i sig under kvällen ganska snart efter eftersom ryktet sprider sig snabbt i lilla Landskrona.

Det gäller alltså att hålla sig i skinnet, tänka utanför dimman och aldrig stå och hångla med någon 20årig brud på ett dansgolv när man är en gift man med barn som ligger och sover gott därhemma (förmodligen en fru som kanske inte sover lika gott) Tror man inte att det kommer fram, förr eller senare?
Och mannen som helt seriöst trodde att jag skulle ringa honom om efterfest. En kontorsnisse som jag städar till, tömmer papperskorgen åt och dammar av fotona av hustru och barn till. Snacka ångesten han har idag (det hoppas jag att han har i alla fall!)
Eller den odräglige gubben som vägrar låta en vara i fred. Skulle jag i mina bästa år vara intresserad av någon halvfet, otroligt berusad gubbe? Tänk en gång till..

Sen är det fruktansvärt illa att ingen reagerar när en tjej blir slängd rakt in i en lyktstolpe av en kille samtidigt som hon gallskriker. Precis som att folk är så vana vid jobbiga, fulla tjejer att dem inte längre bryr sig när det kanske är allvar.
En riktigt chockad tjej grät ögonen ur sig i min famn på trottoaren tidigt i morse samtidigt som polisen ville få henne att göra en anmälan. Då känns det rent ut sagt förjävligt när hon säger "nej, det är min sambo, det har hänt förr, det är lugnt".

Livet leker när man drar sitt eget täcke över sig tio en morgon efter en fin efterfest.

Jag har min brorsa att tacka för min softa inställning till livet. Att allt löser sig och att man gör rätt i att leva och festa under tiden man är ung.
Mina föräldrar står på min sida. Dem har inte glömt hur det var att vara unga och vill inget hellre än att jag ska ut och ha roligt och träffa folk.
Min familj har i alla fall samma synsätt som jag. Synd jag inte kan dra ut och festa med dem då..

Man har sju dagar på en vecka att göra saker. Det är alldeles för lite att vara ute och ha roligt endast en av de dagarna egentligen och folk struntar till och med i det. "Jag var ute förra helgen, dags att ta det lugnt denna". Va händer?!

Utomlands, där är det inte fel att festa varje dag. Emilie och Matilda är ute så gott som varje dag och herrejisses vad jag önskar att dem vore hemma istället. Eller att jag vore hos någon av dem.

Varför vill folk bli så himla vuxna så fort? Alldeles för tidigt. Så sägs det att det handlar om mognad, att man växer ifrån det. Jag anser det mer moget att inse att jag är ung en enda gång i inte så jättestor del av hela mitt liv. Det gäller att passa på.. sen sitter man där med ungar och man utan att någonsin kunna vara sådär ung och dum och galen igen.

Idag är det lördag, inte en chans att jag stannar hemma.

Man kan beställa in sushi, fota lite, beundra upplägget och sen gömma skiten i servetterna och dra hem.
Jag hade det på min nyårslöftelista och nu är det klart. Det känns skönt och ännu skönare känns det när jag glömt hur det smakade. Tillåt mig att svära men fiiiii fan va äckligt.
Hemskt att säga så om mat och la la la men jag är inte kräsen i vanliga fall och jag vill knappt ens kalla det för mat.
Nån himla ingefära som smakade och kändes som tvättmedel i strupen och tång ovanpå det som lika bra kunnat vara en kallsup i LillOlas.
Efter att ha testat en tugga kunde han ha tagit ut tallriken men snäll som han var (han var helt fantastiskt snäll) ville han visa mig hur man äter sushi, på riktigt.
Doppa den si och så, sen avslutar du med ingefära. Jag var ju tvungen, inför honom och för att inte förolämpa fick jag låtsas som att det var jättegott. När han gjorde sig sånt besvär ville jag inte vara den som var den.

Visst, kul att ha testat och ikväll kan jag stryka två saker på min lista.
Leendet efter beskedet om jobb har inte försvunnit och stannar nog kvar ett bra tag framöver.

Trevlig helg gott folk!
 

Jag studsade nerför alla trappor med världens leende på läpparna. Adrenalinet pumpade runt i kroppen och händerna skakade när jag slog numret till mamma. Jag längtade efter att få säga det.
"Mamma, jag fick jobbet!"

Äntligen, efter att ha varit arbetslös alldeles för länge och kämpat för att ordna det för mig är nu världen på min sida en stund. I alla fall idag. Det är jag nöjd med. Mer än nöjd, snarare överlycklig.

Tänk att få lön, att ha någonstans att gå varje dag, att lära känna nytt folk, få arbetskamrater, skaffa mina rutiner, mitt liv. Det känns helt underbart!

Välkommen till 118 118 det är Charlotte.

Telefonist, javisst!

Det här gör jag endast för att Jerk är en så trogen läsare och för att han utmanade mig. Det kan alltid vara skoj att få veta lite skumma fakta om folk men jag avviker genom att inte utmana någon annan. Det börjar ju likna kedjebrev detta och såna bojkottar jag ;)

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Det skönaste som finns, enligt mig, är att rensa öronen med tops. Jag gör det dagligen bara för att det är så otroligt skönt och så har jag hört att man inte ska rensa öronen med något mindre än armbågen. Uj uj.

2. Jag hade kunnat leva på brysselkål!

3. Min framtidsdröm är att vara butiksbiträde i någon ball skoaffär. Högre krav än så har jag inte.

4. Jag har under hela dagen försökt komma på underliga saker hos mig själv men lyckas inte så himla bra. Antar att jag inte ser mig själv som särskilt underlig, trots att det säkert finns massor att skriva egentligen.

Sorry, antar att jag förlorade denna utmaningen ganska kraftigt. Men jag är bara jag. Varken underlig eller något annat.

Jag har dejtat en del på sistone. Ville på något sätt känna mig som en i Sex and the City men det funkar inte riktigt lika bra i en liten stad som Landskrona. Här får alla reda på allt och dessutom råkar man alltid springa på någon av dem man dejtat, eller deras vänner, när man som minst vill göra det. Typ dagen man "bara ska ner en snabbis i stan" och därför kanske inte tar de mest smickrande kläderna på sig.
Inte bara det! De man inte vill träffa fler gånger tvingas man ändå träffa på uteställena eftersom det ofta blir att man hänger på samma.

Igår bestämde jag mig för att lägga allt gammalt bakom mig. Jag har hittat för många fel men ändå på något vis försökt hålla mig kvar vid det positiva, för att ge det en chans, helt utan resultat.

Å vissa behöver man bara träffa en gång för att känna det. Trots att man letar efter fel så är där liksom inga. Det skrämmer en samtidigt som det känns riktigt fint.
Å även om man aldrig träffar den människan igen känns det som att det borde finnas fler såna. Såna som bara har det utan att veta om det, som bara är och som lyckas vara helt rätt.

Inte mindre än fem stycken på min online-lista på msn heter någonting i stil med "älskar min älskling" eller "vi för alltid". Jag kan vidare nämna att alla fem är killar. Att ingen tjej heter någonting liknande.
Det komiska är att namnen byts ut lite då och då. Ena veckan är det Lisa, andra veckan är det Anna. Tänk vad lätt ni har för att älska.
Jag funderar på att göra en ordentlig rensning. Blockera och ta bort alla kontakter som heter någonting så fjantigt. För vad betyder ett msn-namn?
Och när man väl skrivit in det kan man liksom inte ångra sig. Tar man bort det igen börjar antagligen bruden gnälla om att han inte älskar henne längre. För att han heter så på msn bevisar ju faktumet liksom. Att han älskar henne. Å alla ska veta, alla måste veta.

Jag har bestämt mig. Nu åker dem bort!

Man brukar säga att en människa aldrig hade klarat sig alldeles ensam. Att vi är så pass beroende av varandra att vi inte hade överlevt utan någon annan.
Ändå verkar alla vara så oerhört själviska och jag undrar hur folk ser mig. Om dem ser mig på det sätt som jag ser alla andra, som att jag bara bryr mig om mig själv. Som att jag bara kan glädjas med andra då jag är som mest lycklig själv. Som att jag alltid bara vill prata om mig själv och som att jag måste skrika ut till hela världen hur lycklig jag är. Och som att jag tror att alla bryr sig om mina problem och inte vill något annat än lyssna på dem.

Jag har märkt länge att allt inte är som det ska. Till och med dem man tror bryr sig visar sig ändå bara bry sig om sitt eget. Och jag som nästan bryr mig mer om andra än om mig själv ibland. Låter folk trampa på mig för att jag är övertygad om att jag kommer vinna på det någon dag.

Avundsjukan. Så fort något kul hänt och man berättar så får man ett leende och "va kuuul för dig!" men det känns inte. Leendet är inte äkta och frasen sägs bara för att det är det rätta att säga. Sen fortsätter det med ungefär "men du jag måste bara berätta en kul grej som hände mig idag.. la la la la la."

Jag vet att jag inte är sån men alla andra kanske uppfattar mig så?!

Jag slutade prata om mina problem för längesen för att jag märkte att ingen lyssnade. Men ska jag behöva sluta med att berätta det positiva för att ingen kan vara glad för min skull, för att ingen kan unna mig någonting.
För att alla verkar ha blivit så otroligt upptagna av sig själv att dem inte ser något annat.

"Du är för ung för att inte tro att allt kommer ordna sig"

Om han flippar loss på dansgolvet som ingen annan och
har grymt coola skor och
svarta stuprörsjeans och
svarta strumpor och
ler sådär som man ska och
skrattar med och åt en som man ska och
har nybäddat och
vaknar med världens huvudvärk och trots det håller humöret på topp

.. då finns det inte mycket att klaga över

Om man dessutom lägger till att han
har nyklippta naglar och
säger alla de rätta sakerna och
har sådär lagom stökigt som en ungkarl måste ha och
har riktigt snygg inredning och
får en att känna att allt är som det ska

.. då får man typ ge upp. För en sån tiopoängare ror man aldrig hem.

Allting kändes lite halvtrist igårkväll och eftersom jag inte vill vara en som gräver ner mig för minsta lilla gjorde jag en lista över vad jag skulle ta tag i idag.
Det innebar att jag gick upp 08.30, duschade och åt frukost i lugn och ro innan jag tog mitt pick och pack och begav mig ner i stan. Var där tio minuter innan öppningsdags så jag fick vandra runt lite innan jag kunde lämna massa böcker på biblioteket.
Man känner sig så ordentlig när man är därinne och ännu mer ordentlig när man går ut därifrån med väskan full av böcker. Därför kan det kännas lite illa att ta sig till Systembolaget direkt efteråt och köpa vodka. Men kvällen kräver det.
Som ni kanske förstod då så är det utgång som gäller ikväll. Härligt! (Lönen från förra månadens arbete tackar jag det för)

Lämnade in massa kläder i en second hand-affär också idag i hopp om att få in lite pengar. I värsta fall får jag väl ställa mig bakom en hatt och sjunga lite mitt i centrum och hoppas att någon god människa slänger sina mynt.

Jag fick gjort allt på min lista idag. Skickade iväg ännu några jobbansökningar som jag antagligen inte får svar på.
Att fika alldeles ensam kan låta otroligt deprimerande men det passade mig utmärkt idag. En latte och jag! Riktigt underskattat att sitta i lugn och ro och tjuvlyssna på vad andra pratar om.
Som en kille och och tjej idag som tydligen skulle åka utomlands tillsammans. Killen var ganska rolig att lyssna på. (Tänk på att snubben är max 17 år och pappa!!) Ungefär:
- "Visst, vi kan ta med oss fler alltså men inga som vill festa. Jag pallar inte det! Jag vill liksom inte bli tvingad till det. Och du behöver inte oroa dig för att jag ska ragga på dig och sånt. Visst, kramar och sån vänskapskärlek liksom men mer än så behöver det ju inte va. I och för sig kan man bli full och kåt, höhö, men jag tänker inte bli så full så jag tappar bort dig och sånt."

När han är si sådär 25-30-35 år kommer han förmodligen ångra att han skaffade unge som tonåring och inte festade på sin utlandssemester.

Glöm aldrig bort att leva livet! Sen kommer ju ungar och skit, hur mycket till liv är det?! (Okej, det är säkert mysigt och la la la men jag tror ändå att man uppskattar det mer om man gör allt man vill göra nu så man slipper ångra något sen)

Jag hade kunnat klösa av mig håret så mycket jag vill hitta ett jobb. Inte för att det lär ge mig någon större lycka på jobbfronten men för att bevisa hur gärna jag vill. Jag vaknar varje morgon och önskar att jag hade ett yrke att gå till. Då har det gått långt.

Jag längtar tills jag slipper svara "Ingenting!" på frågan "Vad gör du nuförtiden?". Jag vill kunna svara "Ja!" på frågan "Har du hittat något jobb än?"
För sanningen är att jag är dödstrött på att alla måste fråga hur det går för mig. Alla andra verkar vara lika trötta på min arbetslöshet som jag själv är.
Om jag inte håller mig inomhus och är totalt avskild från verkligheten och varken svarar på msn eller i telefon slipper jag inte undan frågan en enda dag.
Är det inte den ena så är det den andra och jag är less på det.

Jag längtar så otroligt mycket till stunden jag kan säga "Ja, jag har ett jobb nu som jag trivs jättebra med. Blir snart egen lägenhet och hund! hehe"

Låt det bli snart, snart, snart!