Charlotte

Jag borde kunna pricka av "läsa mer böcker" på min nyårslöftelista nu eftersom jag är uppe i inte mindre än 10 stycken.
Det är ett skönt avbrott från vardagen att försvinna in i någon annans värld och charmen med böcker är att man bildar sig en egen bild av hur allt ser ut. Allt är möjligt och tillåtet. Det är bara fantastin som sätter gränserna.

Dagens tanke:
Är det inte konstigt att det inte finns bankautomater där man även kan få ut tjugor och femtiolappar?

Dagens önskan:
Ge mig ett jobb!!!

Efter att ha varit arbetslös otroligt länge nu kan jag verkligen se mig själv älska ett arbete som innebär samma tider varje dag, måndag till fredag. Riktiga rutiner är någonting jag saknar sjukt mycket.
Det jag saknar allra mest är lönelappen i slutet av månaden.
Jag vill arbeta, jag vill slita, jag vill, jag vill, jag vill och jag gör allt jag kan för att det ska bli så.
Folk som frågar tror att det är på grund av lathet som jag inte arbetar eller studerar.
Jag är inte lat och jag söker jobb dagligen.
Det är inte så himla lätt när precis alla yrken vill ha erfarenhet och är det inte erfarenhet så är det körkort med tillgång till egen bil.
Det är inte så himla lätt att vara 20 år då utan någon som helst möjlighet att ha skaffat erfarenhet.

Jag fick svar från H&M i Helsingör idag. Att dem inte söker någon just nu men att min ansökan ligger kvar i ett halvår. Det är schysst! Det är schysst när dem gör sig besväret att faktiskt höra av sig. Det uppskattar jag.
Men det var ännu ett nej. Ännu ett slag i ansiktet.

Jag plågade mig själv genom att kliva in i runt 4-5 skoaffärer i Helsingborg idag och kliva ut därifrån med inte annat än drömmen om en skokartong i handen.
När man är som fattigast verkar affärerna ha som snyggast grejer. Det är väl konstigt?!

Igår kväll (precis som alla andra söndagar) bestämde jag mig för att börja mitt nya liv idag. Gå upp nio och ordna allting på listan innan lunch. Som att dra ner i stan, dra in till Helsingborg en snabbis och lite annat smått och gott.
Jag vaknade nio av mig själv.. bestämde mig för att somna om ett tag till och nu sitter jag här utan att ha fått gjort en enda sak på listan.. och trött är jag.
Ganska förutsägbart att det skulle bli så. Jag avskyr att vara förutsägbar.

Jag lägger en lyckad helg bakom mig. Utgången i lördags kunde ha blivit snäppet bättre men jag ångrar ingenting. Han som kallade mina bröst Anders och Filip var där. Jag dansade med honom en del, mest för att fördriva en dålig låt och låtsades inte höra när han frågade varför jag aldrig svarar på hans sms eller på msn.

Jag drack vatten på ovanvåningen och vatten smakar aldrig så gott som det gör med massa is, en citronskiva för tio kronor vid tretiden på natten (morgonen) efter att ha dansat i ett antal timmar.

Jag längtar verkligen till våren och sommaren nu. Då man slipper hänga in en halv overall i garderoben och då man slipper hacka tänder hela vägen hem.

Jag såg att dem glänste till lite extra när jag plockade upp dem. Klackarna sträckte lite högfärdigt på sig som för att säga att dem är redo.
Nu ska dem glöda.

Om jag får ändra texten lite.. så..

My ideal for tonight is to get one
Or two, or three..
Five, six, seven if you leave it up to me

Utgång.. aadå!

Jag slog hoppfullt upp ögonen i morse, smög upp ur sängen och tittade försiktigt ut genom fönstret. Någon liten del av mig därinne trodde väl att det vore möjligt att snön smält bort under natten men jag drogs snabbt ner på jorden igen när jag möttes av det stickande ljuset från snön utanför.

Mina stövlar har klackats om och om jag lyssnar riktigt noga hör jag hur de sparkar försiktigt mot skolådans lock därinne i garderoben. Dem vill dansa och glöda ikväll men jag måste göra dem besvikna och säga att kvällen ser kraftigt hotad ut.

Jag har lyckats vända totalt på dygnet nu. Vaknar halv nio- nio så gott som varje dag och det är inte skitskoj en lördag som denna. Det finns liksom inte tillräckligt att göra så många timmar. Jag har redan gjort allt jag skulle göra idag så jag kan i princip gå och lägga mig för natten nu.

Jag bankade ihop en skohylla igår som jag och mamma köpte till mig på ÖB för 99 spänn. Den blev riktigt fin och det känns lite extra bra när man byggt ihop den på egen hand.
Dessutom köpte jag en megaball sparbössa (kan man inte komma på något modernare ord för det?) i form av en typisk engelsk telefonkiosk (49 kr). Det kan vara början på mitt framtida sparande.

Sen när allting ordnat sig och jag skaffat mig ett vettigt jobb (för det KOMMER hända!!) och jag får min första lön. Då ska den spenderas såhär:

- En riktigt slösaktig utekväll. (Minst!!)
- Jag ska äta sushi (nyårslöfte)
- Jag ska gå till frisören och klippa och färga och slinga.
- Jag ska köpa nya underkläder. (Heta!)
- Hyra Star Wars-filmerna så att det blir överstökat. (Redan efter ettan har jag insett att det inte är något för mig)
- Jag ska köpa en riktigt fin väska OCH en riktigt fin klocka (har hittat en favorit för 2000 kr)
- Är lite sugen på en tatuering till också..
- .. och en ny gitarr
- .. och ett Playstation
- .. och nya kläder såklart
- .. och ja, skor. Å vi snackar inte ett par.

.. och sen ska jag ju spara en massa också..

När man vänjer sig vid att vara ute så gott som varje helg tar det hårt att skriva att jag nu inte varit ute på säkerligen tre veckor. Därför förbannar jag denna snön som tvunget skulle komma nu, några månader för sent och förstöra ännu en helg för mig.
Jag vill trotsa, jag vill dra ut trots snödrivor och kyla men frågan är hur många jag får med mig och hur många vi kommer välkomnas av på dansgolvet.
Det som verkligen tar död på en utekväll är alldeles för lite folk eller dålig musik.

Det är antagligen lika bra att ställa in sig på en helg med Så ska det låta, Let's Dance, Melodifestival och alla andra genomtrevliga program som jag mycket hellre hade förfestat till.

Det som också är tråkigt är att när det inte är fest så hör man liksom inte av folk. Det är bara "Ska du ut i helgen?" eller "Vi ses ute på lördag!".
Det är aldrig tal om filmkväll, spelkväll, "snacka skit"-kväll eller någonting i närheten av nyktra kvällar tillsammans.

Man får lätt för sig att man är ensam då. Att man bara har ytliga vänner som inte bryr sig tillräckligt för att göra något annat, för att bara umgås, för att bara vara.

Matilda och Emilie är saknade en kväll som denna.

Äsch, det krävs för mycket tid och kraft och min motivation är inte direkt på topp. Jag vill inte ändra på mig. Det är såhär jag är. Jag är den kalla polaren med spydiga kommentarer. Jag är den humoristiska osexiga bruden. (Jag läste i en bok att humor är motsatsen till sexighet??)
Jag kan inte hjälpa det och nu får det bära eller brista.

Charlotte svarar inte på sms.
Charlotte stör sig på småsaker.
Charlotte flyr innan det blir för invecklat.

Jag är förhoppningsvis inte helt hopplös men just nu tänker jag fokusera på att jag helt enkelt bara träffat totalt orätta snubbar. Småfelen jag sett har inte varit obetydliga utan totalt avgörande.

---

När man inte har något att säga pratar man om vädret. Jag tror inte att någon gör det nuförtiden för att det är så "typiskt".. så "klassiskt".
Lång pinsam tystnad följs av "men ja, vädret är ju verkligen jättefint idag!" och så har man samtalsämne i ungefär fem sekunder till.

Jag brukar dra till med det bara därför, bara för att det är så förutsägbart, så givet men nere i södra Sverige dessa dagar är vädret verkligen ett hett samtalsämne.
Snön ligger i drivor, vissa så höga som till mina axlar. Jag och mamma gav oss ut på en liten rundtur i området i morse och under den korta promenaden såg vi två bilar som fastnat mitt i en korsning plus en lastbil som inte lyckats svänga.
Hemma i trädgården slängde jag mig i snön (som ni ser på fotot) och njöt en liten stund.
Samtidigt som jag avskyr att snön kommer nu och hotar min efterlängtade utgång till helgen kan jag inte undgå charmen i det.
Jag lever idag och just idag kan jag utan problem, utan dåligt samvete, hålla mig inomhus och då och då bara titta ut för att se om det börjat smälta.

Idag är jag otroligt glad att jag inte har barn och pulka och skit som ska ut och rastas. Jag går i ide istället, lägger mig under täcket med en bra bok och drömmer mig bort, långt bort från trista vinterSverige.

Steg två blir att bortse från små irriterande saker som att han skriver "lungt" istället för "lugnt" och att jag får otroligt enerverande smeknamn.
Det är kanske så det fungerar, vad vet jag. Såna där mjuka, töntiga människor kanske kallar varandra saker och ler sådär fånigt när dem hör sötnos, pluttis, sötnöt, puttesnutt (jag mår illa).
Jag kanske måste sluta föredra tjockis, dummer, tönt eller offer och inte skylla på att maten kallnar när jag inte står ut med dumheterna på msn längre.

Detta var svårare än jag trodde men steg ett är avklarat! (Jag ska bara fortsätta också och inte kliva tillbaka till mitt kyliga, underbara jag.)

Jag ska försöka att bli lite mindre kall, lite mindre likgiltig.
En av de grejer som jag kan börja ändra på är att svara på sms direkt istället för att antingen vänta nån halvtimme eller ännu värre, vänta till nästa dag (i värsta fall svarar jag inte alls)
Jag kan försöka att svara direkt och ja, lite schysstare än annars. Lite (öööörk för detta ord) gulligare.
Ändrar jag på det så kan jag nog uppfattas som lite mindre kylig, kanske..

Okej, folk klagar på att jag är alldeles för kylig så nu tänker jag ta tag i mig själv och försöka lösa problemet.
Jag trodde inte att min kylighet skulle ställa till problem men det har visat sig att folk inte riktigt vet vart dem har mig, så nu ska det ske!
Jag ska bli en mjukis.. eller nä, aldrig mjukis, men liiite mjukare.
Jag behöver övningsobjekt. Snälla killar som faller lätt som jag liksom kan öva den nya stilen på, se om den går hem.
Jag vet inte riktigt vad den nya stilen är.. men en ny Charlotte som inte blir totalt avtänd av sms fem minuter efter man lämnat varandra där det står något i stil med "jag hade jättetrevligt ikväll, jag gör gärna om det!" eller som inte backar femhundra meter (kilometer!!) för att han visar sig vara omtänksam, snäll och annat sånt tråkigt.
Nu börjar mitt uppdrag! 

Jag har hängt upp mig på en snubbe som inte gjorde ett enda fel. För ganska exakt ett år sedan hittade jag en halvt medvetslös kille utanför utestället som jag ordnade taxi till och till min hjälp kom en välklädd otroligt söt kille som bar in den medvetslösa i bilen och dansade med mig resten av natten. Jag bar hans hatt!
Vi bytte nummer och han hörde av sig en vecka senare (helt rätt gjort) och ville träffas. Jag bangade varenda gång och till sist gav han upp (vilket bara bevisar att han var en normal kille).
Kan man höra av sig efter ett år och säga att man ångrat sig angående den där dejten. Att man är redo nu. Skulle inte tro det va.
Jag tror att jag har gått miste om guldklimpar, tabbat mig på grund av småsaker som endast är mina egna problem. Jag har stora problem.
Jag, är, svår. Jag är svår. JAG ÄR SVÅR.

Jag hittar småfel 

Han pratar feminint
Han äter vitlökssås trots att vi är på dejt
Han går mesigt
Han har vita strumpor
Han pratar som en bonde
Han har tumring
Han har ful profil
Han har fel musiksmak
Han spelar cool
Han är för djup
Han är för snäll

.. å jag bryr mig om småfelen. Jag springer därifrån på grund av småfelen.

Där har vi det. Jag är helt enkelt för svår.

Har drömt om den där planksteken så gott som hela veckan.
Idag var det dags och jag var modig och beställde in vitlöksplankan. Tänkte att det är värt att hålla sig inomhus hela helgen för att få sätta tänderna i en sån. För det gör jag! Vitlök är otroligt gott men det är otroligt vad den kan göra med andedräkten.
Var på biblioteket och lånade massa böcker idag igen, så jag ska nog överleva helgen i min ensamhet. Jag och min vitlöksandedräkt.

Jag har ju det som nyårslöfte, att läsa mycket mer än jag gjort förr. Jag har kommit igång ganska bra, har läst sex stycken böcker nu detta året vilket är mycket mer än jag läst på väldigt länge så jag kan nästan kryssa av det nyårslöftet nu, eller?!

---

Det verkar som att oturen förföljer vissa människor. Som att de alltid får betala ett pris för lyckan.
Matilda är en sån.
Att hon hade skoj i Österrike förra året kostade henne krossad armbåge som fortfarande inte är okej. Hon måste verkligen ha haft alldeles för roligt.
Att hon har lika skoj i Österrike detta året kostade henne hjärnskakning och uppslagen haka för någon vecka sedan.
OCH!! Att hon sedan toppar det med att ha blivit ordentligt kär kostade henne en knäskada som jag fick höra om ikväll. Skena upp till höften och kanske operation på grund av att danskar inte kan åka skidor.

Ska man alltid behöva betala för sin lycka sådär? Hade jag kunnat hade jag gladeligen bytt ut hennes arm mot min och hennes knä mot mitt utan att tveka, här och nu. Men det är inte så enkelt.
Jag håller tummar och hoppas innerligt att hon bara ska få vara lycklig snart.

Jag har Kajan (från Hipp Hipp) som ringsignal. Han skriker att det ringer. Dessutom har jag ändrat så att det tar 30 sekunder innan telesvar sätter igång. 30 sekunder av Kajan. Underbart!

Helt otroligt att jag efter att ha varit arbetslös så länge nu är otroligt sugen på att jobba. Så otroligt arbetsvillig så att jag inte vill ha fler sovmorgnar, jag vill inte ha fler oplanerade dagar då jag får göra precis vad jag vill, jag vill inte spendera dagarna i mjukisbyxor och XXL t-shirt längre.
Jag vill höra klockan ringa på morgonen, förbanna allt och alla innan jag vaknat till i duschen, slänga i mig frukost för att hinna komma till arbetet i tid och sedan komma hem på kvällen dödstrött och hungrig.

Som idag! Jag vaknade av klockan 06.45, satsade mer på att håret skulle ligga bra än att få i mig frukost, satte på mig strumpbyxor i all hast och halvsprang iväg. Håret såg ut som skit när jag kom fram och magen kurrade.
Å alla vet vad som händer när man stressar, allting går mycket långsammare. Man slår tårna i dammsugaren och gör maskor på strumpbyxorna och sprayar hårspray i ögonen och glömmer ta på sig bh innan tröjan åker på (tack gode Gud kommer jag på mig själv kort därefter) och man spottar tandkräm på tröjan man tänkte ha på sig och man springer upp och ner för att kolla så att alla sladdar är ute trots att man VET att man inte använt något brandfarligt. Det kan inte bara vara jag?!

Kort efter arbetsdagens slut skulle jag infinna mig hos tandläkaren där jag fruktade röntgen. De små otroligt hårda och vassa plastbitarna som ska in i käften och så SKA MAN BITA IHOP. Hur ska jag kunna bita ihop när jag har alldeles för stora plastbitar i munnen för min lilla mun?!
Det gick! Det gick medans tårarna rann och klökningarna tog paus.

Allt såg bra ut, tack och hej, 370 spänn.

Alla Hjärtans Dag.
Borde det inte vara alla hjärtans dag varje dag? Borde man inte visa sin uppskattning varje dag mot dem man tycker mycket om? I alla fall någon dag, någon gång och inte endast på den dagen som står inskriven i almanackan.
Titta, detta "Alla Hjärtans Dag"-paket från Lindex med trosor och illaluktande parfym (för 79:50kr) bevisar hur uppskattad du är.

Nere i stan idag såg alla lika olyckliga ut som alltid annars. Det var skönt! Hade småtjejer hoppat runt med rosor hade jag blivit illamående.
Mamma läste upp hälsningar i en tidning. "Älskar dig för evigt Micke", "Vi för alltid Niklas". Gör inte det en illamående så vet jag inte vad som gör det.

Det finns så otroligt många par som säger sig älska som ingen annan någonsin förut älskat, sedan tar förhållandet slut. Ändå fortsätter andra par hävda samma sak som så många andra gör. Tydligen känner ni alla samma sak men vägrar se att alla andra är precis som ni. Att ni faktiskt är som alla andra.

Jag tänker inte bli så blind, tänker inte skriva in till någon tidning för att visa alla hur lycklig jag är, tänker inte bli så fullständigt lurad så att jag börjar tro på att någonting kommer hålla för evigt.
Inte ens när jag (om det någonsin kommer hända) står längst fram i kyrkan och säger "ja" kommer jag tro på det.
Den äkta prövningen är inte då, den kommer först då man befunnit sig i ett äktenskap i många år och inser att man måste jobba aset av sig för att det ska fungera, lägga ner sin själ i det man gärna vill ska hålla tills döden avslutar skiten.

Visst, lycklig och kär kan man vara men man behöver ju inte bli fullständigt IQ-befriad på kuppen.

Jag avskyr att lämna katten hos veterinären. Att först stänga in henne i en liten bur och sen höra hennes jamande när man kör henne dit. Hur pass mycket tänker katter egentligen? Kan dem överhuvudtaget tänka "Vart tar matte vägen? Ska hon lämna mig alldeles ensam här? Kommer hon tillbaka?". Det är min fasa!

Idag opereras en av våra. Hon som har knutor i brösten. Halv två ska jag hämta henne sen är det tratt runt huvudet i tio dagar. Stackare!

---

I alla fall! Jag har börjat med mina listor igen. Allting gick ju rent åt skogen när jag bodde i brorsans lägenhet. Då var det typ "äsch, jag skiter i frukosten, sover länge, fikar på Maddes och köper kvällsmat med mig hem". Å så gick man upp typ tio kilo på två veckor..
Nu är det andra bullar.
Jag klarar det inte utan mina listor och varje dag består av säkert tio saker jag kan kryssa av.
Igår skulle jag gå upp 08.30 för att ta en promenad innan frukost, jag fixade det.
Idag skulle jag gå upp 09.00 för att ta en promenad innan frukost, jag fixade det (även om det var skitsvårt och otroligt jobbigt och jag gick och gäspade hela rundan i regnet och förbannade mig själv!!)

Får väl se om jag får ordning på mitt liv denna gången. Vilket försök är vi på nu?

5 679046 7163 869 gången gillt.

Drömkille sökes:

-Du ska ha spelat gitarr och sjungit sedan födseln utan att någonsin funderat på att ställa upp i Idol.

-Du ska ha ett stort skointresse och stödja mitt.

-Du ska vara rök- och snusfri.

-Du ska vilja umgås med dina killkompisar då och då.

-Du ska lyssna på rock, avsky radio och få huvudvärk av trance.

-Du ska ha med ditt skissblock vart du än går eftersom du då och då stöter på någonting som ger dig inspration till att skissa,rita och måla.

-Du ska vara galen, rolig och störd samtidigt som du då och då ska kunna vara seriös, lugn och mysig.

-Du ska vara barnkär.

-Du ska kunna bojkotta Alla Hjärtans Dag för att överraska mig en helt annan dag istället.

-Du ska smyga upp ur sängen på morgonen och borsta tänderna för att sedan lägga dig igen.

.. konstigt att jag är singel..

Jag är familjens filosof. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Ibland undrar dem nog vart jag kommer ifrån och hur jag kunde bli som jag blev, det undrar jag också..

Jag diggar min moster Annika. Hon skiner alltid upp som en sol när man träffar henne och har varken långt till skratt eller tårar. En fika med henne ger mig otroligt mycket. Jag kan sitta och lyssna på henne i timmar utan att tröttna och det känns som att jag tänker på samma saker som hon gör och ser på saker på samma sätt.
Hon är en av de få personer som jag ser mig själv i.
Det är inte så många som vet att jag älskar att sjunga och att min största önskan just nu är att lära mig spela gitarr. Anledningen till att inte så många vet är väl helt enkelt för att jag aldrig sjunger inför andra, nynnar knappt med till radion i bilen.
Jag vet inte om jag någonsin kommer sjunga inför andra, på riktigt.. men en av mina hemliga drömmar är väl att göra det någon gång, någonstans.
Min moster sjunger och spelar gitarr, precis som jag skulle vilja. Det och av många andra anledningar gör att jag beundrar henne och ser den person jag är innerst inne i henne.

Jag hoppas innerligt att min kusin Isabelle står på sig och är den hon är trots att hon är på väg in i åldern då det är svårt. Att hon står på sig och vägrar bli som alla andra, vågar visa hur smart hon är och att hon aldrig någonsin får för sig att färga sitt blonda hår. Lyckas hon med det kommer jag beundra även henne.

En fika förgyller dagen och eftermiddagen består av min första gitarrlektion. Det tackar vi Johan för!

Jag har ett behov av att ständigt förändra mitt utseende. Eller ja, jag skulle i alla fall vilja. Jag har varken råd eller tillräckligt med motivation för att förändra mig.
Vissa dagar får jag för mig att jag vill färga mitt hår svart, andra dagar känner jag att jag vill bli blond igen.
Vissa dagar vill jag sätta i hårförlängningar igen, andra dagar vill jag klippa det kortare.
Allt efter humör, det handlar om att ens utseende förändrar hur man känner sig.

Skulle jag gå i stan i joggingbyxor med håret uppsatt i en knorr på huvudet skulle jag inte ens våga möta folks blickar.
Istället gör jag vid håret så gott som varje dag och tar på mig något som jag tycker är snyggt. Bara därför, bara för att det ökar mitt självförtroende.
Folk jag möter på stan ser inte min personlighet. Jag kan garantera att om jag fått lära känna varenda människa som ser mig ute en vanlig dag skulle inte en enda bry sig om i fall jag gick i joggingbyxor eller klänning.
Nu har man inte den chansen. Folk dömmer, jag dömmer.

Man är inte mer än människa. Jag dömmer efter skor. Jag har en hel historia att berätta om personen innan vi ens yttrat ett ord till varandra.
Det man däremot kan göra annorlunda är att ge alla en chans. Vi kan inte hjälpa att vi försöker läsa av, det är så ens hjärna fungerar.
Det viktiga är att vi inte håller fast vid bedömningen utan ger personen en chans oavsett skor eller frisyr.

Efter att ha bott i min brors lägenhet i två veckor nu har jag insett ett och annat. Det är definitivt skönt att kunna äta när och vad jag vill, att kunna ha folk som sover över utan att någon frågar varför, att kunna snacka högt i telefon mitt i natten utan att väcka någon och att kunna smyga ut utan att någon ringer polisen.
Det är skönt och det är väl såhär frihet känns.

Inatt ringde telefonen 00.43. Jag sov nog fortfarande men vaknade snabbt till när jag hörde ordet Statoil.
- "Sover du? Ska du med till Statoil?"
Jag svarade: "Är du dum i huvudet eller??? Lätt att jag ska!"
Det var Emma som ringde, vem annars kan tillbringa mer än en kvart inne på Statoil mitt i natten och ångra sig ungefär tjugo gånger om vad hon ska ha?! Helt otrolig.

Det är såna småsaker som gör livet värt att leva. Det behövs inte mycket mer än ett Snickers och en biltur i stan och massa skitsnack mitt i natten för att man ska känna sig sådär löjligt lycklig.

Det har inte bara varit positivt att bo här. Trots allt så är det inte så roligt att somna ensam när man vet att man även kommer vakna lika ensam. Det är inte kul att titta i kylen efter något gott när det är jag själv som handlat och jag har absolut ingen koll på när toalettpappret är slut förrän det faktiskt är alldeles slut.

Det bevisar ju ett och annat.. jag är långt ifrån vuxen!

Emilie ringer så gott som varje dag från Frankrike och berättar det senaste. Jag sitter med världens leende när hon berättar och låter sådär glad som jag vill att hon ska låta. Hon behöver det, få leva i drömmen hon drömt sig iväg till så länge. Även om jag hade velat kunna zappa hem henne lite då och då.

Matildas sms tyder på att hon lever i någon slags film med svävande på rosa moln med en kille man inte trodde fanns. Om det är någon som förtjänar att vara så där kär och galen så är det hon.

Det är ganska hårt att ha två av sina allra bästa vänner så långt ifrån. Speciellt när man vet att det lär förbli så alldeles för länge till.

När vänner får kärleksproblem ringer dem och ber om råd. Jag har aldrig förstått varför. Jag menar, titta på mig och mitt liv.
Ni kan fråga mig om vilka skor som gäller, det har jag koll på.
Ni kan fråga mig om när One Tree Hill går på tv, det har jag koll på.
Ni kan fråga mig om Kvantums öppettider, det har jag koll på.
Ni kan fråga mig om hur många grader det är ute och om ni borde ha mössa eller ej, det har jag koll på.

Men inte kärlek. Visst, jag ställer upp, jag ger råd som jag tror på och lever efter men räkna inte med någonting. Det har i alla fall jag slutat göra.

Jag är som fågeln på bilden. Den där som luktar sig i armhålan för att se efter om det är lukten som gör det. Lukten som gör att alla andra sitter med sin lilla fågel brevid.

Grejen är att jag faktiskt inte ens vet vad jag är ute efter, eller vem jag är ute efter. Eller om jag ens är ute efter någonting.

Det enda jag vet att är jag behövde trycka ut det senaste från hjärnan till en blogg som jag inte vet vilka som läser, om någon läser.. hoppas inte att fel läser?! Gaaaah.

Jag har hört att det är relativt vanligt att man blir deprimerad under denna tiden på året. Att man lätt går in i svackor där allt ser ganska mörkt ut.
Mitt liv ser väldigt ljust ut för tillfället. Livet ser alltid ljust ut om man fokuserar på rätt saker!

Det var lördag igår och jag har sällan känt mig så sliten. Inte ens när Rebecca ringde och frågade om jag ville med ut åkte partykläderna på. Istället tog jag mig en kvällsdusch och storgrät till Armageddon i min morgonrock. Det var fint, riktigt mysigt och så enkelt. Det behöver liksom inte vara mer än så.
Ensamhet behöver inte vara någonting negativt!

Man träffar någon som verkar bra och vettig. Man kan säga att han är trevlig, söt, rolig och charmig och smart. Man kan säga att han är en sån man borde satsa på. En av de snälla killarna.
Man blir polare med dem..

Sen kommer den man avskyr. Den som leker med en och är alldeles för ostabil och konstig och dum och korkad. Man kan säga att man aldrig ens borde titta åt hans håll två gånger. Det skulle inte bli bra.
Man blir helt löjligt förälskad i dem..

Skakningarna. Dessa skakningar som påminner om frossa i husvärmen. En frossa som man inte fryser av men tänderna hackar och man får tunghäfta. Man har ingenting intressant kvar att säga fast man vet att man borde säga någonting. Bara någonting. Det behöver inte vara något roligt, inte ens något intressant. Men öppna munnen och säg någonting bara.. Det blir en omöjlighet och det enda man tänker på är hur gärna man vill ha det man vet att man inte kan få.

När jag var liten blev jag "kär" i alla pojkar som pratade med mig och hatade alla som inte gjorde det. Tänk om det hade varit så enkelt nu. Han är schysst, han tar vi. Men ack nej..