I'm crying my heart out
Min lilla kämpe klarade inte sig. Min lilla bebis kommer aldrig mer envisas om att ligga på min rygg eller trampa sönder mina kläder eller ligga på min axel. Jag kommer aldrig mer få se henne jaga flugor och löv och allt som rör sig i trädgården och jag kommer aldrig mer få se hennes catwalk.
För tio år sedan räddade hon mig när jag mådde dåligt, tio år senare kunde jag inte rädda henne.
Jag tröstar mig med att hon har det bättre nu och att hon levt ett bra liv men det hjälper liksom inte. Hon var ändå min Tass och ingenting ersätter henne.
Jag älskar dig min mise. Sov gott.
I will cry
Det känns hårt idag. Även om man borde acceptera att djur blir gamla precis som människor är det otroligt jobbigt att se sin lilla bebis sjuk. Hennes tunga andning mötte mig idag när jag klev nerför trappan och där var blod överallt. Vad händer med henne? Hon är bara tio år, hon ska leva tio år till, minst..
Jag är livrädd för vad som kommer hända hos veterinären idag och jag förstår inte hur jag ska kunna sitta och ta emot kunder lika glatt som vanligt när jag vet att mamma är där med henne.
"Det är bara en katt" är lätt att tänka. En bland många. Men nej, det är Tass.. och det finns bara en enda som är som hon.
He's a scumbag don't you know?!
Alltid lika jobbigt att vakna till klockans alarm på morgonen. Oavsett om man lagt in favoritlåten som signal.
Jag brukar skriva små gulliga budskap till mig själv på whiteboarden så att den röda texten med blommorna runt är det första jag ser när jag öppnar ögonen men inte heller det tycks fungera.
Speciellt inte när man drömt sådär som jag gör ibland.
Jag drar mig i alla fall upp direkt, har aldrig ens funderat på snooze, det verkar vara tortyr!
Jag ställer alltid klockan så att jag har tid att äta frukost men vaknar mitt i natten och ställer om alarmet till en halvtimme senare så någon frukost får jag aldrig i mig.
På tåget trodde jag att jag såg farlig och osocial ut (det är i alla fall den looken jag satsar på) men det verkar inte vara så effektivt med tanke på att där alltid är nån konstig människa som börjar prata strunt.
Som idag när där är fullt med lediga platser och han ändå frågar på tyska, eller något, om han får sitta brevid mig. Schysst som jag är så säger jag javisst, där är ledigt med ett leende på läpparna. Det gick han väl igång på eftersom han började "åååh, how are you doing?" å typ mumsade jättesliskigt med läpparna.
Naaaaj, jag höll på att ta min väska och gå men stod ut i tolv minuter med väskan hårt i knäet. Idag fick jag väl skylla mig själv, aldrig mer röd kort kjol!
Man kan lacka för mindre
Har ni någonsin lagt märke till hur mycket ljud en mygga för? Jag har tre nätter i rad fått trycka in ett par öronproppar vid läggdags för att slippa lyssna på det oändliga surrandet. Myggan verkade ha bosatt sig för gott i mitt rum eftersom jag ändå gett den chanser att flyga ut genom fönstret flera gånger.
Idag satt den på väggen i precis lagom höjd för att pressas till döds av en kartongbit. Djurvän som jag är tog det emot men jag var tvungen, jag kan inte leva så och det måste gått flera dagar sedan den fick någonting att äta. Det blir bäst så, för oss båda. Vila i frid lille vän. (Så kan jag ju bara hoppas att det var rätt djur jag dödade..)
En liten höstnyhet är att jag ska börja gå till en sångpedagog. Nej nej, jag satsar inte på att bli nästa folkkära artist. Jag satsar inte alls. Jag ställer bara upp då en på jobbet behövde någon att sjunga med. Det kan dessutom vara en spännande grej då jag är redo för lite nytt och spännande.
Allt för att göra hösten till den bästa någonsin..
Jag är sugen, är du?
Emma borde kanske satsa på en framtid som fotograf? Jag älskar i alla fall hennes bild av en simpel vattenpöl formad som det finaste av allt.
Det finns en som jag ska berätta lite smått om idag. Så om det någon gång i framtiden skulle hända någonting mer på den fronten (positivt eller negativt) så vet ni i alla fall början på historien.
Eller ja, det började väl egentligen när jag var i 3-4 års åldern och vi träffades för första gången men det där minns jag inte så mycket av. Jag minns bara den där kvällen för ett tag sedan nu som fick upp mina ögon för personen.
Det har aldrig hänt någonting. Vi har pratat och det är allt men jag har en svaghet för de smarta. Intelligens är sexigt! Dessutom är han en sån där som man ska falla för. Ni vet den där snälla och underbara människa som man alltid tycker om men aldrig ser, på det där speciella sättet.
Jag träffar honom väldigt sällan och ser bara honom på håll ibland och jag får små fjärilar i magen som jag inte kan förstå mig på. Varför sådär helt plötsligt?
Desperation efter någon? Nä, då hade jag antingen nöjt mig med något av miffona eller gått och trånat efter någon badboy. Han har det, utan att vara skateare eller allt det där andra som jag egentligen vill ha.
Dessutom är det megaspännande att han har delad tunga (nu kan ni ju nästan lista ut vem det är, det vet jag att Emilie kan i alla fall och hon har sagt att hon inte har någonting emot min hemliga miniförälskelse, eller?)
Han bara är.. och det är imponerande.
Fortsättning följer, kanske kanske kanske..
Dancing shoes
Jag är inte alls nöjd! Jag är så otroligt missnöjd att det kryper i hela kroppen på mig. Inombords kokar jag och det kliar i benen och armarna och överallt.
Tänk så mycket jag missar. Tänk så många som är ute och släpper loss på dansgolv och överallt och när allt det sker därute sitter jag här hemma. Det ger mig ångest, jag vill inte missa allt det där. Tänk så länge han dansat utan mig, tänk så längesen det var som han glömde mig. Hade bara jag också varit därute hade jag glömt honom också eller så hade vi inte behövt glömma varandra alls.
Sommaren blir aldrig så bra som man lovar sig själv i början. Om jag tänker tillbaka på de senaste åren så är det faktiskt under hösten som jag haft som allra roligast. Så därför lovar jag mig själv här och nu att göra den kommande hösten till livets roligaste.
Med mycket fest, långa nätter och underbara fikapauser och shoppingturer.
Med start om 42 dagar. Då kommer Emilie hem! Nedräkningen har börjat.
Let my be your dreamgirl
Filmer med dans och musik är det absolut bästa som finns. Jag får riktigt ont i magen när dem dansar sådär bra som man skulle vilja kunna dansa själv.
Jag minns när jag såg Fame första gången och nästan grät när eftertexterna började rulla. Jag ville inte att den skulle va slut redan.
Samma känsla gav Grease mig när jag såg den första gången och jag fantiserade redan då om att någon gång träffa en dansare och leva lyckligt dansande i resten av mitt liv.
Och efter att ha sett både Dirty Dancing 1 och 2 håller den drömmen i sig.
Jag har efter det sett både Honey och You Got Served som gjorde mig helt inne på att typ börja i någon danskurs eller något men jag har aldrig riktigt tagit tag i det. Hur kul är det att komma in som knubbig 20åring till en danslärare och försöka sig på några moves?
Efter att dessutom sett Step Up igår med Almedina drömmer jag mig så ofta jag kan iväg till ett smalare jag och en grymt bra dansande badboy.
Drömmen jag hade redan som tioåring lever kvar.
Fantasi é det vi vill ha men verklighet är det vi får..
If I promise not to kill you
Jag har myggblod. Jag har lika många mygg efter mig när jag går ut som jag har miffon. Jag kan lova att myggen är av det motsatta könet, blodsugare och miffon, det är den nivån jag får sänka mig till om jag någonsin vill lyckas. Men då lever jag nog hellre ensam med mina skor och katter.
Börjar bli rejält trött på hemmakvällar. Börjar nästan vänja mig vid att inte se fram emot fest på lördagarna och får sån ångest när jag tänker på allt jag missar. Visst sparar man pengar på att sitta hemma men som en god kund till mig sa "pengar är som gödsel, till ingen nytta om dem inte sprids".
Nu var det fredag och jag är ledig i helgen, för en gångs skull. Med ett fulltankat konto och shoppingsug lär jag leva farligt. I alla fall på dagtid. På kvällarna lär ni väl hitta mig på mitt rum, som just nu dessutom gästas av en spindel i taket. S-u-c-k..
På tal om bakåtslick
Ni får föreställa er en bild här ovan idag eftersom jag sitter på jobbet och inte har möjlighet att ordna någon ball.
Jag trodde bara de sågs till på film, typ i komedier och sånt och möjligtvis runt Stureplan i Stockholm där alla såna töntar håller till.
Jag fick bita ihop ordentligt för att inte börja skratta för jag är ju ändå en sån som skulle vilja acceptera alla som dem är.
Det är bara så himla svårt att acceptera när jag verkligen inte kan förstå varför man tvingar bak håret sådär med typ alla medel som finns eller varför man snor åt sig sin lillasysters mest rosa tröja att hänga runt axlarna.
Okej, jag satt på tåget och han satt framför med sin polare och alla sina prylar (typ senaste mobilen som inte nått vanliga människor än, enligt honom lät det i alla fall så när han sa att det inte finns någonting den mobilen inte kan göra. Så satt han och kämpade med att få iväg ett sms, min mobil har minsann täckning hela vägen från Landskrona till Helsingborg, sug på den du!) Polaren utelämnar jag ur berättelsen eftersom han verkade ganska vettig.
Den där (som var skåning, tro det eller ej) sa: - Det får plats exakt 1,8 miljoner i denna portföljen (seriöst, portfölj? och dessutom megastor och brun) Det har jag räknat ut genom att lägga summan 50 000 kr och sedan kollat hur många gånger det skulle fått plats.
Jag försökte härimellan sluta lyssna men det var ändå ganska roande och när hans mobil ringde lyssnade jag en stund igen.
*ring ring*
"Tjaaa Carl!" Alltså, hur komiskt är det inte att han dessutom har en polare som heter Carl? Eller så har dem bestämt sig för att kalla varandra för Carl för att det låter så mycket rikare än ett vanligt Markus.
Han och "Carl" ska i alla fall träffas över lite mat och diskutera marknadsföringen ikväll. Efter att snubben LÖST UT sin skjorta från en affär som jag inte ens tänker göra reklam för här. Seriöst! Det ni!
Lide irriterad
Är på lite smått uselt humör så detta inlägget lär inte ha mycket positivt i sig. Jag irriterar mig på allt idag! Som att tågen alltid är försenade och att man aldrig får reda på varför. Som att tågen alltid är fullpackade med folk och luftkonditioneringen sönder.
Som att Stockholmare aldrig kan lära sig att det finns en ort som heter Länna men den ligger inte i Stockholm.
Å så irriterar jag mig på att alltid ha headsetfrisyr, sett en sådan någon gång? Det hade inte jag heller men nu har jag den dygnet runt. Precis som att håret börjat växa runt om headsetet. Alltid lika platt på toppen för att sedan stå rakt ut nertill, töntigaste frisyren jag sett, någonsin.
Det är säkert sockret som fattas. Jag är irriterad för att jag inte ätit någonting onyttigt sedan i förrgår. Men det är smällar man får ta om man vill bli het. Det finns en anledning till varför jag aldrig lagt in helkroppsbilder här gott folk, tro mig.
Just ja, på tal om miffon
Jag kom på en sak, bara sådär nu när idioten började snacka med mig på msn. Så länge jag kan minnas har killar alltid sagt att dem får sån lust att slå på mig. Vissa av dem gjorde det, andra stod emot.
Alltså, inte sådär illa så att jag fick blåmärken och inte heller för att vara dumma, tror jag men ändå. Varför får man lust att slå på mig?
Jag hade kunnat tycka att det är snubben det är fel på om det inte var så att jag hört det vid ett flertal tillfällen. Det måste vara någonting med mig som gör att killar vill slå på mig samtidigt som dem vill va polare liksom. Helskumt, jag fattar absolut ingenting alls men så är det.
Men om jag bara kunde..
Fick reda på att jag är fortsatt timanställd till hösten. Kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på men jag är i alla fall nöjd med att ha ett jobb överhuvudtaget. Det där med lägenhet får väl vänta då..
Gjorde yrkestest idag och blev riktigt imponerad av mig själv. När hade jag 96% rätt på ett prov senast? (Och då måste jag ju bara förklara att de två fel jag hade var slarvfel..)
Annars har det varit drygt på jobbet idag, precis som folk är extra kinkiga på onsdagar. Kan bero på att det är för långt tills det blir fredag. Det kan jag hålla med med tanke på att saldot står på 75kr. Det gör det däremot inte på fredag! Fick grymt bra lön även denna månaden. Yeah!
I'm not sick but I'm not well
Efter att ha tagit en promenad nere vid havet ingick jag ett kontrakt med mig själv. Så långt har jag aldrig vågat gå förut. Kontrakt bryter man liksom inte mot, aldrig någonsin.
Då måste det vara allvar, jag klottrade ner det svart på vitt och avslutade med min namnteckning. Jag har inte bara lovat mig själv, jag har skrivit under ett kontrakt.
Fortsättning följer..
Let's give us a try
Jag får fortfarande brev från Friskis och Svettis trots att det var flera år sedan jag var medlem där. Sitter och kollar på schemat för hösten och inser att där är pass jag hade kunnat gå på men vet att det aldrig kommer hända. Det är för långt dit! Tar flera minuter att cykla och tänk er då i motvind..
Vaknade som vanligt alldeles för tidigt i morse och tvingade mig själv att somna om. Vaknade sen alldeles för sent och dessutom tröttare än när jag vaknade första gången. Varför lär man sig aldrig att bara gå upp direkt i stället. Men det gör ju faktiskt ingenting eftersom jag är ledig idag och den första maskinen tvätt är redan i torktumlaren.
Dessutom kom jag ut på en ofrivillig motionsrunda när Simen slet sig från kopplet och kutade iväg. Eftersom jag inte hade den mest smickrande outfiten på mig funkade det liksom inte direkt att springa efter honom men de få steg jag sprang i trädgården flåsade jag av. Man kanske borde fundera på det där med Friskis och Svettis ändå..
Äsch, lika bra att det blir höst så man kan ha massa kläder på sig. Bara till att hoppas att modet med stora tröjor hänger kvar så det inte syns hur mycket man lagt på sig. Har ändå ingen som klämmer och känner på en så vad spelar det för roll, chipsen väntar.
Udda människor
Varje kväll vid denna tiden kommer jag på mina allra bästa idéer. Dem kommer fortsätta flöda hela natten och jag kommer brinna för varenda en.
Jag vet vad jag vill och jag är villig att kämpa för att nå dit.
Imorgon när jag vaknar är allt som bortblåst. Jag tar varken någon morgonpromenad eller äter en ordentlig frukost. Jag gör ingenting av det jag borde och går liksom som i dvala under hela dagen tills idéerna återkommer på kvällskvisten, när det är försent att ta tag i saker och ting.
Jag vet inte hur jag ska komma ur cirkeln jag fastnat i. Jag har ingen aning..
Jag är grymt trött i huvudet när jag vandrar ner till tågstationen efter jobbet, letar efter plats i den tysta avdelningen på tåget men lyckas sällan, får som vanligt stå upp.
Öronen värker och jag orkar varken prata eller lyssna på någon. Folk fattar inte att jag pratar med 400 olika människor varje dag. Med olika behov, olika önskemål, olika dialekter, olika stressade, olika täckning på telefonerna. Det blir mycket, det är tröttsamt som tusan. Så säger folk att jag har ett soft jobb, för hur svårt kan det vara att syssla med nummerupplysning?
Jag beklagar mig inte som jag skulle vilja för någonstans är jag vettigare än så. Jag var arbetslös tillräckligt länge för att inse hur lycklig jag ska vara nu. Jag måste vara lycklig nu.
Jag är lycklig den 25.e varje månad i alla fall och det räcker ju långt..
I löööv it
Enligt Cosmopolitan ska man göra en lista på vad man söker hos en partner och aldrig nöja sig med någonting mindre än det man egentligen vill ha.
Här är min lista:
Det ska vara en kille
Han ska vara mörkhårig
och lång
och typ varken för smal eller för tjock
Han ska alltid bry sig om hur han ser ut
och aldrig vakna med morgonfrisyr
Han ska vara rockaren jag alltid drömt om
fast med skateboard och gitarr på samma gång
Han ska vara omtyckt av många och hatad av få
och rolig, han måste vara rolig
Han ska inte vara för romantisk men ändå lite ibland
men aldrig kalla mig älskling offentligt
Han får aldrig sms.a mig direkt efter vi sagt hej då för att skriva att han saknar mig
Han får dessutom aldrig dissa sina polare för att vara med mig, men jag ska ändå veta att han skulle vilja
Han ska vilja hålla min hand men acceptera att jag inte vill
och säga "denna låten är till Charlotte" när han står på scen inför tusentals människor
Han ska vara min allra bästa vän som berättar allting för mig och som mer än gärna lyssnar på mitt skitsnack i all evighet
Han ska dessutom digga min brorsa lika mycket som jag gör och komma lika bra överens med mina föräldrar som jag. Dem ska dessutom avguda honom också..
Han måste älska djur, annars funkar det aldrig.
Mina kompisar måste gilla honom och han måste gilla dem
Han ska ha ett leende som höjer temperaturen med tio grader, minst
och han får inte gå inåt med fötterna
Han måste ha lätt för att skratta och får aldrig bli sur
Dessutom måste han vända på klacken och gå om någon vill slåss med honom (det finns ju inget hetare)
Han ska dra till Roskilde varje år med femton andra killar (inga tjejer) och rocka loss totalt
men inte redlöst full
och han ska låta mig rocka loss på dansgolvet som jag gör utan att höja på ögonbrynen
Ehhm.. för er som verkligen tog er genom den där texten kan jag ju meddela att jag inte hade slutat skriva där om det inte var för att pizzan väntar nere på bordet. Den sista pizzan nu innan jag tar tag i mitt liv (igen..)
Tror ni fortfarande på att jag kommer hitta någon innan helvetet frusit till is och politiker slutat snacka skit?
Läckert värre
Jag gillar marknader. Inte bara för allt möjligt skit som säljs utan också för alla människor. Alla annorlunda människor. Tar man sig då till Ljungbyheds marknad blir det överdos av både skit och annorlunda människor.
Jag undrar verkligen hur dem kan tycka att det är okej att gå ut i joggingbyxor och trätofflor bland annat folk. Eller de sminkade blonda fjortonåringarna som inte ens försökte dölja vodkaflaskorna. Som att det är dags att supa skallen i bitar för att det är marknad. Det största som händer Ljungbyhed under året antar jag..
Man känner sig ganska missplacerad och jag tyckte till och med att bruden med sum41 t-shirt kollade snett på mig. Jag var liksom miffot med mina silvriga månboots. Dem är normala i sin lilla värld.. det är ju sorgligt.. men dem vet ju inte bättre.
Efter den färden känns Svalöv riktigt långt kommen i moderniseringen. Min mosters man har till och med lyssnat till mitt budskap om svarta strumpor. Dock blir det inte en enda gång utan att jag lär mig något nytt. Som att Svalöv har sin egen närradio som jag nog ska försöka få in på någon förfest någon gång. Eller som att ett roligare ord för munkar är "fettaringar", eller som att spettkaka (spiddekaga) är helt okej.. men det gäller väl att inte va grätten (jo men visst, det betyder kräsen otroligt nog) för att uppskatta sånt...
Missuppfatta mig rätt! Jag ser inte ner på någon, jag tror inte att jag är bättre än någon annan. Det är bara så otroligt kul att det finns folk som roar en. Precis som kanske jag roar någon annan..
Bästa på länge
Jag fastnade totalt i en artikel i Cosmopolitan hos frisören idag. Så tillåt mig att vara extra brudig en dag som denna och dela med mig av faktum som alla tjejer borde ta lärdom av. (Jag plockar ut mina favoriter, köp tidningen om ni vill läsa mer)
- Du har just träffat en superhunk. Du ringer och skickar söta sms och visar tydligt att du är intresserad. Hans känslor blir du dock inte riktigt klok på. Ibland är du det bästa sedan skivat bröd, ibland är det så långt mellan samtalen så att du ringer din egen mobil för att kolla om den verkligen fungerar. Du tänker att han kanske bara behöver lite tid och att han snart kommer att fatta vilken pingla du är. Kanske har du inte gjort klart vad du är ute efter. Bäst att göra ett tydligt move så att han verkligen förstår.
Appapp! Varför ska du göra allt jobb?
Varför ska du öppna dig och ge av dig själv?
Män som inte antränger sig för din skull har inte i ditt liv att göra. Män som inte ringer är helt enkelt inte intressanta. Du behöver inte stå ut med veckor av telefontystnad, för att sedan bli väckt klockan halv fyra en lördagsnatt av en brölig karl som råkar ha fått en lucka i schemat.
Fler favoriter kommer dyka upp under följande dagar..
Saknar dig också
Det tar ungefär en centimeters utväxt innan jag är totalt missnöjd med mitt hår. Jag föddes blond, jag var blond fram till sjunde klass ungefär innan jag fick nog. Det var aldrig min grej, jag är inte den där typiska blonda bruden. Jag ville inte ha rosa hår heller, som jag testade där ett tag, inte heller ljusbrunt eller blåttsvart.
Jag vill vara mörk mörk mörk brun.
Därför är det dags idag, klockan 13 att gå över till den mörka sidan än en gång.
Jag fick en minisemester! En välbehövlig sådan. Är ledig idag och imorgon men ikväll ska vi ut med jobbet och "ta en öl". Undrar verkligen hur många som tänker hänga med. Av cirka 50-70 stycken, hur många kommer stå där redo och klara klockan 20 ikväll? Hmm..
It's cute how stupid you are
Det är otroligt skönt att snacka med Emma. Då vet jag att jag inte är den enda som tänker på saker som ingen annan verkar tänka på. Då vet jag att det finns fler människor som är trött på människor. Det är inte bara jag som suckar åt hur allting är.
Jag har lovat mig själv att aldrig bli bitter och fastän det kan låta som att jag är mest bitter av alla så är det inte så. Faktum är att jag skrattar åt hur dumt allting är och lovar mig själv att aldrig bli sådär själv.
Visst, ingen är perfekt och alla har sina brister, det har jag med, men jag tänker i alla fall aldrig tränga mig i bilköer så att andra tvingas tvärnita, jag tänker aldrig låta bli att hålla upp dörren för personen bakom, jag tänker aldrig dryga mig över ett övergångsställe, jag tänker aldrig ta ut pengar ur automaten två gånger i rad när där står folk bakom mig, jag tänker aldrig lägga tågbiljetten längst ner i väskan så det tar tio minuter att hitta den när tågvärden kommer och jag tänker aldrig spela upp ringsignaler för mina kompisar på öppen plats.
Om folk bara kunde göra såna småsaker rätt skulle allting blivit så himla mycket bättre. Men jag snackar bara för mig själv..
Hard to explain
Folk säger tack alldeles för sällan. Egentligen borde det inte vara så himla svårt att slänga in ett så litet ord lite här och var men det verkar otroligt svårt och jobbigt för människor med tanke på hur sällan man hör det.
Varför är det så svårt att säga tack om någon håller upp dörren för en?
Eller om konduktören klipper ens biljett, är det svårt att säga tack?
Eller när den som står före i kön lägger ut en sån plastgrej efter sina varor på rullbandet, är det svårt att säga tack?
Det verkar ta emot något otroligt att tacka människor för småsaker och jag kan bara inte förstå varför.
Jag kan inte förstå hur man kan låta bli att säga tack och hej när jag erbjuder sms och koppling, när jag säger varsågod och tack hej då, att det ska vara så svårt att bara säga tack hej. Sitt tysta istället eller ännu värre, släng ur er ett "mm" om det blir så himla mycket bättre än ett enkelt hyfsat tack.
En ständig oro
Det känns skönt att ha blivit mig själv igen. Att slippa den ständiga oron i magen och stressen i hela kroppen. Att kunna skratta och känna att jag verkligen menar det.
Förut var allting bara tomt, ingenting speciellt, likgiltigt. Nu är allt som det ska!
Jag älskar sovmorgnar! Idag börjar jag inte jobba förrän 14.45 och då trivs jag. Jag gör som bäst ifrån mig på kvällar och nätter så morgnar är rena plågan. Idag låg jag vaken från 08.30 till 10 i sängen, bara för att jag kunde göra det. Sen tvingade jag mig själv ut på en promenad som jag inte njöt alls av.
Jag måste ta tag i mitt liv!
Start over
Ibland får jag för mig att starta om på nytt. Mitt i natten kommer jag på att det får vara nog. Jag kan inte fortsätta vara den schyssta som alltid finns till hands när man inte har något bättre för sig.
Jag vet inte hur många jag har på listan som kommer så fort det är problem med flickvännen. Helt plötsligt är jag den som betyder mest, den som alltid funnits där ungefär tills allt löst sig med flickvännen igen. Det är jag grymt trött på och det får vara slut på det här och nu.
Jag är dessutom trött på tjejer som ringer och ältar så fort något är fel men som aldrig hör av sig annars och som aldrig skulle ringa för att höra hur jag mår. Ringer dem så frågar dem såklart "hur är det?" men det är inte anledningen till att dem ringde, det var det fyrtio minuter långa tjatandet efteråt som var anledningen. Det får vara slut på det här och nu.
Slutligen är jag trött på att alltid lyckas tro att folk är goda innerst inne. Att folk kommer ställa upp för mig om jag ställer upp för dem. Så är det inte! Folk ställer inte upp om de inte får den största kakbiten själv. Finns det ingenting att vinna drar sig folk undan. Jag måste sluta ställa upp, måste sluta tro att jag får någonting tillbaka.
Det har inte hänt hittills.
Nu startar jag om, som jag alltid gör, bryter kontakten med folk som knäcker mig, fokuserar på dem som finns där på riktigt.
Än en gång gör jag ett försök.
Underbara människor
Förra året drömde jag varje helg om att vara en av gästerna som klev in på Flinckmans café istället för en av servitriserna bakom disken. Om att vara en av dem som beställde en rågbulle med ost och skinka och gick ut och njöt av utsikten i väntan på jumbomackan.
När jag satt där som gäst idag kunde jag inte låta bli att sakna serverandet litegrann. I alla fall allt runt omkring, folket, atmosfären och framförallt, arbetskamraterna.
Lasse Flinckman är helt klart den bästa människa man kan träffa på alla sätt. Så otroligt rar och vänlig så att man faktiskt börjar tro på att världen är god trots allt. Henrik kommer inte långt därefter med sin klockrena humor och sina iskalla blickar.
Det var otroligt roligt att få träffa dem igen och det kändes inte som att jag tackade nog för armbandet jag fick (som sitter klockrent som fotlänk på mig)
Det är nästan så att man hoppas på att vara arbetslös nästa år så man hade kunnat återvända dit, men bara nästan.
Driver du med mig?
Första, andra och tredje gången trodde jag att jag inbillade mig. Att jag blivit helt nojjig på sistone som tror att alla miffon är ute efter mig.
Fjärde gången han slickade sig runt munnen samtidigt som han stirrade på mina ben blev jag övertygad om att det var ännu ett svin jag hade framför mig på tåget.
Han trodde att han såg sexig ut och trodde dessutom att jag skulle falla för det. Seriöst?
Mina käkar blev allt mer ihopbitna och det var nog tur att tåget stannade som det gjorde, annars hade han nog fått sig en rejäl höger.
Varför kan det inte bara vara en normal snubbe som raggar upp en på tåget?
Nej nej, alla miffon har någon kraftig böjelse och dras till mig. Man kan ju bara säga suck.
Ska man behöva vara telefonist resten av sitt liv för att slippa sliskiga blickar?
Jag menar, jag bär inte ens kortkort och jag är inte i närheten av blond. Vad är det frågan om..
Friends forever?
Hur många tågvärdar finns det egentligen? Jag åker tåg minst två gånger varje dag och det är nästan aldrig samma person som kollar tågkortet. Är dem extrainsatta nu över sommaren eller för så många har det minsann aldrig funnits förut. Vilka puddingar där är dessutom. Inte trodde jag att man kunde passa i små vinröda västar och fula byxor men det funkade visst.
Det blir lite tjatigt de dagar man har delade skift och en lördag som denna hade jag väl kunnat önska att få vara ledig istället för att jobba 10-13, rast fram till 18 och sen jobba till 21 men jag klagar ändå inte alldeles för mycket eftersom det inte hade hänt så mycket om jag vore ledig.
Det lär det däremot göra till hösten när Emilie kommer hem. Då hoppas jag på att vi gör stan osäker så gott som varje helg. Vi är unga och det känns som jag går miste om så himla mycket när jag inte varit ute på hur länge som helst.
Som den där som dansar så himla bra till exempel, har inte riktigt släppt honom än. Och där tillkommer väl en del på listan om jag börjar tänka efter...
A lonely day
Jag får som bäst idéer på nätterna, tydligen. Jag vaknade i morse och visste vart jag ska tatuera mig och vad. Det är ingenting jag tänkt på förut men när jag vaknade så bara visste jag. Så ska det bli!
Jag trodde nog att jag skulle vara nöjd med en men nu säger jag precis som alla andra, har man väl börjat så vill man bara ha fler och nu har jag i alla fall två till planerade.
Däremot rekommenderar jag inte studion här i stan. Han skulle höra av sig om en till två veckor och det var över sju veckor sen. KASST!
Jag har drabbats av virus som skickas ut till mina msn-kontakter hela tiden. SUCK på den!
Idag är det jobb som gäller, som vanligt. Har en riktigt lång dag framför mig men det känns inte jobbigt, inte ens lite. Nuförtiden rinner det liksom av en när folk tycker att man är värdelös och de trevliga kunderna är många fler än de otrevliga.
Friday I'm in love
Lämna mig i fred
Idag drabbades två personer av min absolut kyligaste blick. Den som visar hur lite jag bryr mig, den som visar hur lite de betyder för mig.
Jag såg honom långt innan han såg mig och önskade att jag kunde göra mig osynlig i några sekunder men han tittar sig omkring när han kliver av bussen och väntar in mig. "Hej!" säger han och jag svarar inte, jag ser igenom honom som luft och går förbi.
Snubben som hängt efter mig nu i flera månader, som säger att han älskar mig trots att han bara sett mig på perrongen, snubben som tror att det är okej att bara ta min hand, ta mig om axlarna. Man rör inte mig! Man får inte för sig att man älskar mig, bara sådär. Det är sjukt, och därför förtjänade han den kyligaste blicken.
Det andra svinet cyklade brevid mig och fick för sig att det var okej att iaktta mig som en inspärrad apa på zoo, uppifrån och ner, om och om igen. För att sedan säga någon sliskigt och tro att jag ska le? Tro att jag ska gilla det?
Låt mig vara istället..
Sen beror det såklart på vem det är som stirrar. Där är ju i alla fall en eller två snubbar på jobbet som får stirra hur mycket dem vill.. men det gör dem inte..
När han tittar på mig som om jag vore den mest intressanta människan i världen smälter jag. Och snart är sommaren slut..
You know I'm no good
Hösten kommer bli helt underbar, om jag får stanna på Eniro. Får jag inte det så är det kommande halvåret totalt förstört och bara tanken på det får ångesten att smyga sig på.
Om man bortser från att jag för tillfället vandrar runt i nervositet varje dag inför beskedet drömmer jag mig gärna bort till en höst som skulle kunna bli den bästa någonsin.
Då har jag pengar att göra vad jag vill och Emilie kommer hem. Jag har redan planerat massor vi bara måste göra. Smågrejer, såklart, som att festa när vi vill, fika när vi vill och shoppa galet mycket.
Jag kom dessutom på häromdagen att jag vill åka i luftballong och jag vill åka till Liseberg och jag vill nästan till och med hoppa fallskärm.. men bara nästan.
Jag drömmer mig framåt hela tiden.. antagligen alldeles för mycket men det känns härligt. Det känns som allra härligast dagar då öronen svider av alla olika dialekter, alla olika ljud, alla mobiler med dålig täckning och alla skrikande ungar i bakgrunden.
En påminnelse
Detta är bara en påminnelse till mig själv om att aldrig låta mig själv bli så fjantig som alla andra lyckas bli så fort de blir förälskade.
En påminnelse om att jag aldrig vill döpa om mig till något fjantigt på msn (ex, "du är mitt allt", "älskar dig", "vi för alltid")
En påminnelse om att aldrig fylla min blogg med någon annan. Att aldrig klottra ner alldeles för många rader om hur mycket jag älskar någon och att aldrig ens lägga in bilder någonstans där han och jag kysser varandra.
En påminnelse om att aldrig få för mig att ingen känt som jag förut, att alla andra har fel när dem säger att det inte kommer hålla.
En påminnelse om att aldrig bli så äckligt förälskad så att jag får för mig att jag ser världens ände om/när det tar slut.
Jag tänker inte bli som den jag vill kräka på!
Ett glatt inlägg
När man ligger i en solstol så gott som näck, för att det är så himla stekande varmt och svetten glittrar över hela kroppen (kan låta porrigt, men inte i detta fallet.. jag liknar mer han på bilden..) har man inte mycket att beklaga sig över. Jag gör inte det en dag som denna då jag är ledig i alla fall.
Har dock lovat mig själv att inte kallas kräftan i år igen så en timme på varje sida av steken sen får det vara nog.
Har dessutom bakat paj idag! Björnbärspaj av bär mamma och pappa plockade i trädgården. Ska bli riktigt mumsigt att unna sig i kväll.
Och tro det eller ej men jag vaknade pigg och utvilad redan nio i morse och tack vare privatchaufför (mamma..) fick jag gjort allt jag skulle redan i förmiddags.
Lämnade böcker på biblioteket, fixade id-kort, köpte whiteboardpennor och nya leggins, hämtade halsbandet jag beställt (och jag älskar det), hälsade på Michaela på drygaste sommarjobbet och tvättade.
Phew, sa hon efter att mamma och pappa lämnat huset för att åka och spela på hästar, sen la hon sig i trädgården och njöt av värmen, njöt av fåglarna och vindens brus i träden.
Ibland är livet underbart!
Ett gott råd från en liten människa
Jag tänker på det ofta. I alla fall oftare än jag pratar om det. Vad finns det att säga? Jag har ingen rätt att klaga eftersom det slutade så pass bra som det gjorde. Ändå kan jag inte låta bli att tänka hur det kunde bli som det blev, hur jag tog mig därifrån och vilka de var. Träffar jag dem ofta?
För jag minns ingenting. Det sista jag minns är den där drinken jag tog emot. Jag tittade på den när den lämnade bartendern och följde den med blicken för att försäkra mig om att den inte innehöll något annat än alkohol. På något sätt lyckades han ändå lägga i någonting, det blir jag mer och mer säker på eftersom hans sista ord var "du kommer bli helt väck ikväll" innan han gick därifrån.
Efter det är allt svart, i två timmar framåt. Vad gjorde jag? Vilka var jag med och vart var jag? Dem timmarna får jag antaligen aldrig tillbaka.
Medvetandet återkom blixtsnabbt då armarna hölls bakom min rygg av en och den andra höll mig om halsen samtidigt som han kysste mig. Båda två skrattade bara när jag sa att de skulle släppa mig och ingen reagerade när jag skrek. Inte en enda trots att vakterna befann sig fem meter från mig.
Jag är lycklig för att jag lyckades slita mig, lycklig för att jag lyckades klösa honom i ansiktet och slå mig därifrån. Lycklig för att jag har vänner som sprang till mig och följde mig hela vägen hem.
Olycklig för att jag inte minns deras ansikten, olycklig för att det var alldeles för nära att det gick riktigt illa, olycklig för att jag redan innan hade svårt att lita på människor, vad har jag då nu?
Det är verkligen så att man inte tror att det ska hända. Att man är säker, att sånt inte händer där man befinner sig. Mitt råd är att vara grymt uppmärksamma på vad ni dricker och vart det kommer ifrån. Man kan inte lita på någon!
Gör aldrig samma misstag som jag och så många andra har gjort.
Jag vill inte bli som ni
Jag är livrädd för att bli som dem. Dem som sitter och muttrar så fort någon skrattar för högt eller fnyser åt dem som råkar stänga dörren för hårt. Dem som snackar skit om alla andra och dem som tycker att varje dag är en plåga. Det ser i alla fall ut så..
Jag vill inte heller börja prata med mig själv. Alla där gör det, i alla fall dem som jobbat där länge. Det ser konstigt ut och jag har ingenting att säga mig själv. Det jag vill säga mig själv tänker jag ju istället. Varför låta det gå ut genom munnen och in i öronen när det redan finns därinne?
Jag vill inte bli så där konstig och bitter. Jag vill verkligen inte det!
Idag missar jag en garanterat lyckad utekväll eftersom jag jobbar till 22.30. Jovisst, visst hade det funkat att komma i fatt men då hade jag varit som mest laddad vid två då man ska hem igen och inte riktigt lika laddad klockan åtta imorgon då det är dags att jobba.
Det kommer fler kvällar..
Har ni det bra?
När jag går på zoo i Danmark bland djur jag älskar att betrakta i strålande solsken och med lilla Celias hand i min förstår jag inte varför jag får för mig att klaga och må dåligt ibland.
Vi fick verkligen en kanondag därinne, mina släktingar, min familj och jag och inatt sov jag bättre än någonsin.
Aporna hade jag kunnat titta på i evigheter. Att se dem fungera tillsammans nästan precis som människor ser helskumt men ballt ut.
Jag hade nog kunnat tänka mig att jobba på någon djurpark som apskötare i framtiden. Vet inte om lönen är den bästa men jag är övertygad om att jag hade varit nöjd.
Jag förstår människor allt mindre och mindre och jag skulle så gärna vilja förstå lite mer. Jag skulle inte vilja koka av ilska så fort jag ser en vuxen kvinna sno sittplats från ett litet barn eller irritera mig på folk som klagar i en halvtimme på att tåget är försenat. Jag skulle vilja förstå vad som rör sig i deras huvud, hur de kan se på saker och ting på det sättet för jag orkar liksom inte bry mig, jag orkar inte vara trött på hur människor blivit.