Charlotte

Det händer mycket i mitt liv för tillfället och folk vet bara hälften. Känns surt att svara "Ingenting speciellt" när folk frågar "Va gör du om dagarna egentligen?" när faktum är att jag har fullt upp.
Det hade varit skönt att spela med öppna kort men det blir bäst såhär.
Aldrig har man så mycket att göra och så lite tid över som när man är arbetslös.

Jag var hos Inga-Lisa idag. Fick uppgiften att gå ut med Frans men han vägrade. Han stod säkert på sina fyra gamla ben på entrétrappan och alla mina försök att få honom att gå med mig till affären avslutades med att han morrade på mig.
Jag gillar hunden men han verkar inte va lika förtjust i mig.

Jag lämnar resten osagt ännu en gång.

Jag lämnade inte London utan ett par nya skor. Välkommen till klungan!

Min gudmor körde en synundersökning på mig idag. Det gick utmärkt förutom att jag kanske egentligen borde ha glasögon. Sålänge jag inte har problem med huvudvärk så är det lugnt sa hon och det kan jag inte påstå att jag har.

Dessutom hittade jag röda stövlar!! Äntligen!!

Nu har jag försökt skriva något vettigt i typ en kvart så jag ger upp och går och lägger mig.

När man sover borta inser man hur skön säng man har hemma.

Curling idag för första gången (förhoppningsvis inte sista). Förutom världens shapoff-fall rakt på rumpan var det riktigt, riktigt roligt och jag var inte jättedålig som jag är på alla andra sporter. Inte bra heller men inte totalt oduglig och det kändes fint.
Synd att kostnaden är alldeles för hög. Jag kan se tjejgänget där och det hade jag gärna upplevt i verkligheten.

Utgång efter det ja. Riktigt trevlig förfest hos Therese (kan det bli annat med henne och Emma? (och Johan) )
Av olika anledningar var jag den enda som nådde målet som var the Tivoli och där shejkade jag loss ordentligt tillsammans med Emilie och det blev en riktigt lyckad utgång.
Det är för sent att komma hem 06 på morgonen! Hela denna dagen är totalt förstörd.

Ännu en kanonhelg. Livet leker!

Vi tar den korta versionen..

Jag som aldrig varit i London förut var totalt fascinerad av precis ALLT så jag har nog aldrig studsat runt som ett barn med öppen mun så mycket någonsin som dessa dagarna.
Det är verkligen en riktigt cool stad med galen trafik och massa människor överallt dygnet runt och jag trivdes utmärkt.

Vi försökte shoppa en del men det mesta är dyrt alltså. Det kändes som att plånboken tömdes bara man klev in genom tröskeln till vissa affärer. Jag som måste äta var tredje timme (annars blir jag kinkig) betalde aldrig mindre än 130 svenska kronor för en måltid och då snackar vi typ hamburgare med pommes.

Jag fick gjort en massa som jag ville. Jag ville se Big ben- check. Jag ville åka de röda bussarna- check. Jag ville ta kaffe på take-away (det ser så vuxet ut)- check. Fast okej, jag tog varm choklad i min men det vet ju ingen.

Heaven- Ett gayställe som vi besökte en kväll. Jag vet ju att Emma ville det så det var himla synd att inte hon var med.. men alltså.. Visst, jag hade skitskoj. Förutom de gånger någon tog mig på höfterna och jag hoppade fem meter upp i luften och kollade bakåt för att se om det var en tjej eller kille.
Aldrig har jag sett så snygga killar hångla med varandra och dansa bättre än varenda tjej på hela stället (inklusive mig själv).
Det var ballt att se och jag tror att jag skrattade mestadels av tiden åt killar som smekte sig själv, tjejer som såg ut som killar och transor som var typ 2 meter långa och bar mer smink än jag gör under ett helt år.
Dessutom fick vi gå igenom en metalldetektor på vägen in och det gör man inte varje helg på the Tivoli direkt.

Okej, det var den korta versionen av det hela och jag sammanfattar det med att skriva att det var en riktigt lyckad resa som jag gärna gör om många gånger.

Tackar Josefin för allting!

Jag gav utgång i Landskrona en chans med humöret på topp igår. Man får ju ställa upp för laget! Som jag egentligen redan visste är pubar ingenting för mig. Typ sitta och småsnacka och smutta på en öl. Som Emma sa "Vill jag va social och sitta och snacka och sånt så har jag msn". Socialt Emma!
När klockan tickar på letar jag efter dansgolvet och enda alternativet på en pub är typ bardisken och där vill jag helst inte hamna.
Kul att träffa lite folk som man känner men efter "Hallå, läget? Jo här är det också fint" känner jag mig liksom klar.

Sen kan jag inte förstå hur man är sugen på att dra hem och lägga sig när denna stan släcks klockan 01.
Tacka vet jag Matilda som har samma inställning och därför hamnade man ännu en gång i Helsingborg. Efter timmar av dans och en efterfest som jag inte ska nämna mycket om var det skönt att slänga sig i sängen alltså.

Tjejgänget hos Carro på en riktigt lyckad förfest med god mat!!! Trots allt..
Det slår sällan fel!

Nu överlever man ännu en vecka!

Jag ska till Stockholm om tre veckor.
Jag ska se Red hot chili peppers i Globen.
Med Erik..
Jag kommer inte banga.
Inte Erik heller.
Ballt!

Igår dog en supermodell i anorexi. Dog för att hon hade förlorat kontrollen. Dog för att hon bara ville vara smal.
Hon var supermodell, det är så supermodeller ska se ut.

Jag såg ett skelett häromveckan. Sist jag såg henne var hon en av de sötaste rödhåriga jag någonsin sett.
Någonting fick henne att se en tjock person varje gång hon såg sig själv i spegeln. Någonting fick henne att sluta äta. Någonting fick henne att förstöra sin kropp totalt och nu vet jag inte hur länge dem benen kommer bära henne.
Hon var inte söt, hon hade inte det fina röda håret längre och hon hade behövt käpp för att ta sig fram.
Undrar om hon är nöjd nu? Benen bär inte henne som dem ska men hon är ju smal i alla fall.

Jag förstår att man vill se ut på ett visst sätt. Jag hade inte varit nöjd om jag vägde över 100 kilo och har också mitt eget ideal men jag skulle aldrig få för mig att typ peka i en tidning och säga "jag ska svälta mig själv till det där".
Redan när man märker att man är sugen på att sätta fingrarna i halsen eller börjar hoppa över måltider för att gå ner i vikt MÅSTE man reagera och ta sig i kragen. Det är ju så det börjar. Så enkelt är det att hamna där och har du väl gjort det får du kämpa med det hela ditt liv och finns det inte roligare saker att göra?

Jag önskar att det nya idealet skulle bli att se hälsosam ut. Sen om man väger 50 kilo, 80 kilo eller 110, det skulle liksom inte spela någon roll.

I förmiddags drog jag till Inga-Lisa och hjälpte henne att sätta upp lite julgardiner och ljusstakar. Inga-Lisa är en pigg 83åring som jag träffade för ett antal månader sen som behövde hjälp med städning och sånt lite då och då och det var faktiskt första gången som jag var hemma hos henne idag.
Frans och jag blev goda vänner efter att jag gett honom hundgodis och efter det lämnade han inte min sida. Frans är en pigg 11årig hund och Inga-Lisas bästa vän.
Jag tyckte det var underbart gulligt när hon sa att hon varit död två gånger (hjärtstillestånd) men vaknat för Frans skull. Det lät som någonting jag hade kunnat säga.

Det är trevligt att prata med gamla så. Dem lever inte för framtiden utan för den tid dem haft och det är häftigt att lyssna på en livshistoria man inte alls känner igen. Hon berättade gärna om hela sitt liv och om alla sina barn och barnbarn och jag hade kunnat lyssna i flera timmar.

Jag ser fram emot att lära känna henne, att hjälpa henne att handla, att gå ut med Frans och allt hon nu skulle vilja ha hjälp med.

Dessutom avslutade hon med att säga att hon har väninnor som också skulle behöva hjälp så jag är väl snart polare med stadens alla tanter.

Synd att dem inte kan hänga med ut och festa...

Shopping ger mig mer än bara ännu ett plagg i garderoben. Alla problem stannar liksom utanför köpcentrats dörrar och jag kan vandra runt hur länge som helst utan att tröttna det minsta.
När man då satsar på en heldag med Matilda kan det inte bli annat än helt perfa. Klockan tolv begav vi oss mot ett jeansoutlet vi fått nys om.
Jag fann inte riktigt vad jag sökte så färden gick vidare mot köpcentra1. Där blev det mest mat, garv och jobbiga Glocalnetförsäljare.
Jobbiga är dem ju inte egentligen, det är ju deras jobb att "värva" folk men det funkar inte att först dra "heey tjejer, vet ni vart man kan ta en öl här runtomkring ikväll?" (en tisdag!!!) för att sen lägga in "nu när jag ändå snackar med er, vad har ni för mobilabbonnemang?"
Nice try dude! Tchüss! (eller hur det nu stavas, Matilda?!)

I alla fall, största jakten var på baggybyxor idag och heeey, på köpcentra2 nådde lyckan mig. Tackar!

När man sedan avslutar dagen och beträder verkligheten (ja, går ut från köpcentrat igen) kommer alla problem tillbaka som en stormvind flygandes mot en (som till exempel att alla pengar är slut och det är mååånga dagar kvar till nästa lön) men då skyddar jag mig med mina kassar.

Jag påbörjar min dag till Americas' Funniest Home Videos. Jag asgarvar så att tårarna rinner samtidigt som jag tuggar i mig knäckebröd. Så startar jag min dag på bästa sätt.
Jag är ingen morgonmänniska överhuvudtaget fast jag skulle vilja vara.
Jag skulle vilja vakna med ett leende på läpparna och sträcka ut ordentligt och känna att världen är på min sida.
Men ja, istället vaknar jag av klockan som jag tycker blir mer och mer irriterande för varje gång och hasar mig upp en kvart senare och möter ett monster i spegeln.
Det är så sanningen ser ut! Jag är inte sockersöt som nyvakna tjejer på tv. Jag ligger inte i fosterställning med handen fint under kinden och sover.
Jag har ben och armar överallt under natten och har utstående ögon och världens rufs när jag vaknar.
Sorry, fortsätt kolla på film om ni söker något annat.

Idag blir det jeansjakt med Matilda! Riktigt skönt att ha henne hemma ett tag.

Drömmar har jag aldrig förstått mig på. Vissa tror att drömmar betyder någonting, att någonting i ens undermedvetna kommer fram i sömnen men jag går inte på det där. I så fall är mitt undermedvetna sjukt stört.

Inatt drömde jag att jag hånglade med Johan från Idol (vi snackar snubben med näsring) huuur länge som helst och jag kunde nästan känna hans doft och smaka hans tunga när jag vaknade. Jag menar, jag är inte ens hans största fan.. Det värsta är väl att det inte var första gången jag drömde om honom.. uj uj uj.
Efter hånglandet gick jag och åt på skolan där jag gick i högstadiet och en man bad mig att vakta hans solglasögon. Sen promenerade jag vidare till mitt städjobb som var i en lokal jag aldrig någonsin sett i verkligheten.
Jag vaknar alldeles kallsvettig för att jag glömde vakta solglasögonen! Dem låg ju kvar på matsalsbordet där jag suttit och ätit.

Tolka det om ni kan! För jag har försökt men får verkligen inte ihop något vettigt.

Bästa bilden idag! Det är jag, det är sååå jag på den där bilden. Stackars kille..

---

Ringde på ett jobb idag men efter att jag sagt att jag inte har kassaerfarenhet märkte jag att hon slutade lyssna. För varje sånt samtal jag gör och för varje nej jag får då jag inte har erfarenhet tappar jag stinget mer och mer.
Blir dessutom mer och mer irriterad över att det är så viktigt med kassaerfarenhet. Är det verkligen sååå jobbigt att lära ut det? Är det verkligen sååå svårt att lära sig?
Jag tror inte det! Jag tror bara att dem gör det så enkelt som möjligt för sig.. och ja, jag hade kanske gjort samma sak om jag var chef.
Låt mig minnas hur det var att vara helt ny på marknaden  och om jag någon gång skulle bli chef någonstans så är det just sådana jag kommer anställa.

Det gäller i alla fall att inte tappa stinget helt och så lågt sjunker jag inte. Jag hänger kvar ett tag till..

Helgen ser ut till att bli helt lugn och vet ni vad? Det gör inte så mycket. Det gör nästan ingenting alls.
Jag har grejer att se fram emot och då ser det inte helt mörkt ut. Som Londonresan den 21 november. Woohoo! Mer info om det följer ;)

Jag städar! Det är nog det mest otacksamma jobbet som finns och nu när man gjort det ett tag kommer man uppskatta det alltmer själv i framtiden. Typ tacka den som städar trappen och aldrig sno hissen.
Jag träffade två otacksamma ungar häromveckan. Två blonda småtjejer som såg så otroligt ofarliga ut så jag blev totalt chockad när dem öppnade munnen.
"Du har grejer i hissen!" (säger bruden på 10 år)
"Ja, det har jag du.."
"Säg till att få ut dem därifrån!" (säger hon och ger mig en blick som jag bara trodde fjortisbrudar kunde ge)
"Nä du, dem får stå där!"
"Det får dem inte alls!"
"Bestämmer du det?"
"Ja!!"
"Sorry, men nej.. jag bestämmer det!"
Tjejen som går och kränger chips direkt ur fetaste påsen frågar om jag städat färdigt entrén och när jag svarar ja tar hon en näve chips som hon slänger rakt framför mina fötter och säger därefter åt mig att städa upp.

Jag är absolut inte för att slå barn.. men knytnäven knöts automatiskt och någonstans i mitt huvud hörde jag "Slå henne, slå henne, slå henne så lär hon sig, hon lär sig om du slår."

Jag slog inte. Jag trampade sönder chipsen och gick därifrån. Det är ju trots allt inte jag som tvingas leva i skiten.

När blev barn så???? Jag förstår inte vad som gick snett och när det hände..

Jag var på möte på Arbetsförmedlingen idag. Det gav mig absolut ingenting som jag inte redan visste. Efter att han i inledningen sagt "i princip allt det jag säger finns att läsa på hemsidan" slutade jag lyssna.
Drömde mig istället bort till egen lägenhet med min lilla mops och mitt underbara jobb på Scorett. För det är mitt mål, mitt första mål. Det där med miljarder skor och snuskigt rik make kommer lite senare.

Jag vet inte varför jag inte är som alla andra men jag har aldrig varit det så varför börja nu? Jag känner inte suget efter att jobba som au-pair utomlands eller dra mig till London som så många andra gör efter gymnasiet. Jag känner suget efter mitt eget liv. Bara mitt! Bara min fruktskål, bara min badrumsmatta och mitt nyckelskåp. DET är min dröm! 

För jag är sån. Jag lever i nuet. Jag drabbas inte av panik när jag tänker att jag kanske inte får det liv jag vill ha. Jag får inte ångestattacker när jag inser att jag står på ruta noll utan planer att ta steget härifrån. Allt jag har är nu och varför drabbas av panik när jag har de ballaste vännerna, de softaste föräldrarna, de sötaste djuren, de roligaste lördagarna, de mysigaste fikastunderna, de bästa drömmarna och den bästa hälsan. Det tar inte ens slut där.. jag kan fortsätta, jag kan skriva en bok, jag kan älta i all evighet men det tänker jag inte göra.

Det viktigaste är sagt! Mina problem är inga problem, mina drömmar kan förverkligas, mina mål är nära och jag mår helt underbart bra!

Jag bjöd de flesta till min födelsedagsfest i lördags. Tio av dem dök upp, vissa skrev att de inte kunde komma och andra hörde inte ens av sig.
Jag kan ju passa på att tacka Elin,Cornelia,Emma,Rebecca,Emilie,Matilda,Therese,Louise,Almedina för att ni kom och för de klockrena presenterna! Fy vad illa om jag glömde nämna någon nu..

Tackar Toni också för att han kom.. med ja.. åtta långa himla män?..

Kvällen kan jag inte vara mer nöjd med. Massa folk, massa musik, massa dans och om det inte vore för slagsmålet i slutet så hade kvällen varit fulländad.
Slagsmål kanske det inte kallas när den ena inte slåss (dvs JAG!). Men alltså, vad är det med tjejer som helt plötsligt hoppar på en på dansgolvet och knuffas och slåss?
Jag såg ut som ett stort frågetecken när jag flydde dansgolvet och hon blev bortdragen.

Vad hände med att man bara ska ha riktigt roligt?
Jag råkade väl trampa henne på tån eller så dansade jag med hennes ragg.. eller så dansade jag bara bättre än vad hon gjorde.. muahaha!

Jag är supernöjd och nu känns det som att det faktiskt inte gör någonting alls att det är måndag. Men det kan ju bero på att jag kan sova hur länge jag vill. Haha!

Fick precis reda på att en linjebuss krockat med en minibuss i Svalöv och fyra av sex personer avled i minibussen.
Sånt händer varje dag, överallt, men det är lika läskigt varje gång och när det sker så nära blir man extra rädd.
På mindre än en sekund har jag hunnit tänka om jag vet någon som skulle kunna tänkas åka minibuss just där eller sitta på just den linjebussen just då och även då jag kanske inser att jag inte har några namn så känns det hemskt.
Det är för nära mig, för nära min släkt som är bosatta i det området. För nära livet! Olycka, lämna oss i fred!
Jag kan inte se någon rättvisa i att undansvepa någon livet på bara någon sekund, utan förberedelse, utan en chans att ta farväl.
Det spelades säkert musik i bilen, undrar vilken låt? Och dem kanske skrattade, åt vad?
Det spelar ingen roll.. För plötsligt blir allt svart utan att någon hinner reagera och dem som får ta den värsta smällen är de anhöriga. Stackars människor!

Det sägs ofta att brandman är det sexigaste yrket. Jag tycker framför allt att det är det modigaste, starkaste och mest psykiskt ansträngande yrket och jag beundrar dem.

Folk säger saker för att göra andra glada. Tillfredsställa för stunden.
"Kan vi inte spara ihop och resa någonstans nästa sommar?"...  "Jo, men lätt!!"
"Jag ska ha fest i helgen. Kommer du?" ... "Klart jag gör! Det ska bli skitskoj!"

När årets slut närmar sig är det endast en av dem som kämpat för den där resan.
När helgen börjar närma sig inser den som tackat ja plötsligt att den inte har råd.

Verkar som att alla är så. Mer eller mindre! Man säger saker för att få se ett leende, för att få upp förhoppningar, för att inte vara den som alltid säger nej.

Vad folk inte inser är att det sårar mer att först säga ja för att plötsligt säga nej. Man börjar planera, börjar drömma, börjar tro att man har helgen planerad eller vad det nu än rör sig om. Och så kommer "Nej!"et. Det man fruktade men någonstans visste skulle komma.

Det är förutsägbart och tråkigt. Man tappar lusten när man fixar och donar och ingenting blir som man vill.

Jag skulle vilja att folk inte var så rädda för att bara säga Nej.