Charlotte

Jag är en hårt arbetande kvinna. Det känns bra, förutom kvinnobiten. Känner mig inte direkt kvinnlig.. borde jag det? Kvinna låter så vuxet.. så inte jag.
Jag är en hårt arbetande ... eeh... ungdom?... ja, det känns bättre.

Det känns i alla fall bra att jobba, på riktigt.. eller ja, det kallas ju sommarjobb va, men jag jobbar ju inte mindre för det. Kl. 7-16 så gott som varje dag och sådär lagom härligt trött är jag när jag kommer hem.

Det var inte meningen att vara vaken såhär länge idag (klockan är typ 23) men Matilda ringde.. All the way from Deutchland. Hon skickade värsta balla strumporna till mig därifrån med fotbollar och Tysklands färger. Klockrent med tanke på att Sverige åkte ut mot just Tyskland.
Jag saknar henne megamycket och det har bara gått två veckor. Hon är en av mina viktigaste stöttepelare och helt plötsligt tvingas jag hålla upp allting på egen hand. Men det ska fungera ändå, så långt bort är hon inte och det är snart november!

Känner mig inte det minsta trött på att jobba måndag-söndag... än... det lär komma alltså, men än så länge klagar jag inte ens litegrann och den känslan ska jag försöka hålla fast vid. Ska försöka minnas hur trött jag var på att vara arbetslös och hur gärna jag ville ha det precis såhär som jag fick det. Det ska nog gå!

Ingen filosoferande idag, bara ett helt vanligt och tråkigt inlägg, men det får duga för denna gången. En liten inblick i hur min vardag ser ut fick ni allt och det kan va ett härligt avbrott från allt depp.

GodNatt

Män - Gör kvinnor helt galna, om man är hetero vill säga.
Det är nästan läskigt så tydligt det blir när en kvinna är förälskad. Hon blir sådär äckligt tjejig, fnittrig och paranoid.
Det är lätt att säga som singel att man aldrig tänker bli sådär fjantig men likväl sitter man där och grubblar och ältar över varför han inte messat tillbaka på två timmar eller vem hans tjejkompis Lina egentligen är.
 
Jag tycker det är fruktansvärt läskigt att man kan bli sådär hjärntvättad av "kärleken". Om det nu ens kan kallas kärlek alltså, snarare kärlek för kärleken, besatthet eller ren och skär och oskyldig förälskelse.
Kvinnor bygger upp piedestaler som männen trivs bra på. Där ser man bara allt det positiva och allt det negativa är liksom bortspolat, det existerar inte ens.
På piedestalen har mannen världens finaste kropp trots ölmagen, han har världens finaste klädstil trots vita strumpor, han har världens mjukaste läppar trots den sunkiga smaken av vitlök.
Vi hjärntvättar liksom oss själva, vill att han ska vara så himla mycket när han bara står där som en i mängden och faktiskt inte är speciell alls. Men för oss är han den bästa som finns och ingenting förändrar den synen.

Undrar egentligen vad som gör oss sådär blinda. Det gör inte längre någonting att han skriver "lungt" eller att han ställer dumma och pinsamma frågor och de där vita strumporna tvättar man så gärna.

Det är kanske bra samtidigt, för även de knäppaste och konstigaste männen har goda chanser att finna någon som bygger en snygg och ståtlig piedestal där ingenting annat än de positiva sidor som knappt existerar syns.

Folk verkar ha koll på vad dem vill med sina liv. "Jag tänker bli sjuksköterska!", "Jag håller på att läsa till fastighetsmäklare". Vissa håller kvar vid sina barndomsdrömmar och andra har skaffat sig drömmar och mål längs vägen.
Jag däremot, jag har absolut ingen som helst aning om vad jag vill med mitt liv. Jag är totalt nollställd och som barn var jag helt övertygad om att jag skulle ha det mesta fixat vid detta laget.
Trodde väl kanske att jag skulle ha sisådär 10 pojkvänner bakom mig och unge på väg.. men icke. Jag ser inga ungar på väg, inte ens en hund för sören.
Säger inte att det känns illa, men ingenting blev som jag trodde.. ingenting.
Tur är väl det, som barn ville jag bli veterinär tills jag insåg att jag inte kan rädda alla.. som barn ville jag vid detta laget vara gift och ha två barn men nu blir jag bara deprimerad när jag ser par i min ålder som förlovat sig.
Vad är grejen med att förlova sig? Alla gör det, snart är man inte ens tillsammans om man inte har guldringarna på fingarna som bevisar det. Det är ingenting speciellt att förlova sig längre, det är bara en sak som folk gör.. sen bryts den och så förlovar man sig med någon annan efter tre veckor.

Jag kanske låter som en gammal tant men jag tar risken, jag förstår inte var vettet tog vägen?
När fick folk för sig att saker och ting håller för evigt? När fick folk för sig att man vet detta innan 20års åldern? När fick folk för sig att det ska gå bra för just dem? "Alla andra som förlovar sig är inte lika förälskade som vi är!". Haha- skrattretande!

Slå mig hårt i huvudet om jag inom snar framtid sitter och skriver om hur mitt och min pojkväns förhållande kommer hålla för evigt, att ingen någonsin känt som vi gör, hur gärna jag vill flytta ihop med och skaffa bil tillsammans med denna man och annat sånt trams som jag just nu bara mår illa av att höra.

Folk glömde bort att leva livet!

 
Charlotte har kommit in i en svacka!
Jag har i grund och botten ett oerhört tålamod och är alltid lugn och sansad. Humöret har jag fått efter pappa och det kan räknas på fingrarna hur många gånger i mitt liv som jag har hört honom bli förbannad. Mamma är värre, men hennes humör har varken jag eller brorsan fått.
Nu har jag däremot nått en punkt då mitt tålamod börjar tryta. Detta är dock ingenting jag visar, det är endast något jag skriver om. Jag får ut mina aggressioner genom att skriva och även om det inte blir världens mest klockrena text så känns det bra efteråt. Som att jag fått slå några omgångar på boxningssäcken.
Jag är sämst på att prata om det också, när jag skriver kan jag sätta ord på allting, skulle jag börja prata kommer tårarna istället. Tårarna som jag hatar och gör allt för att hålla tillbaka.

Svackan ja, hur hamnade jag i den? Det kan jag däremot inte sätta ord på för jag har ingen aning. Helt plötsligt slutade jag bry mig, orkade inte träffa människor, kände bara total likgiltighet.
Där befinner jag mig fortfarande och ser inget slut på det. Kan inte minnas någon gång jag mått såhär.. skumt.
Jag försöker, jag skulle aldrig få för mig att stänga mig inne, men mina ögon är tomma och skrattet låter inte som det brukar, känns inte lika bra i kroppen som det brukade.

Jag blir i samma veva mer och mer irriterad på mig själv för att jag inte orkar lyssna på andras problem. Det är det jag vill finnas här för men blir bara enerverad när jag hör talas om andras löjliga kärleksproblem eller livsångest.

Tror och hoppas att p-pillerna har stor del i det här så idag slutade jag. Jag vill inte må dåligt och beror det på pillerna får jag reda på det nu. Beror det på något annat får jag lösa det då.. men jag testar detta först.

Charlotte will be back.. soon!

Utav en norrlänning i Hultsfred fick jag låna en bok över dagen. Jag brukar inte tro på allt tjafs om stjärntecken och öde o.s.v men jag tänkte ge det en chans i alla fall och förvånad blev jag. Så gott som allting om mitt stjärntecken Vågen stämde in på mig. Och då menar jag inte att där stod sådant som "Du vill bli lycklig" eller "Du vill bli framgångsrik" som stämmer in på ALLA utan små saker som bara jag visste om mig själv stod svart på vitt i denna bok.
Jag måste skaffa den och här och nu tipsar jag alla andra om den.
"Stjärntecken berättar sådan är du och sådan är du i kärlek" - Ann Petrie.

Idag är det midsommarafton! En sådan dag då man MÅSTE göra något vare sig man vill det eller ej. Helst ska man vara på toppenhumör och redo för femkamp och dans runt midsommarstången. Såna grejer var bättre förr. När man tyckte det var skoj att klä stången, springa med sked i munnen och krans på huvudet. Nu ser man bara det negativa som att vädret inte är helt okej, sill är inte ens gott och stången ser bara tråkig ut dag två.

Jag slipper allt midsommartjafs idag i alla fall. Det blir en trevlig tjejkväll med mat som vi själv bestämmer över, ingen stång och inga pinsamma lekar. Jordgubbarna står dock redo, dem hör ju trots allt till och är något av det godaste som finns!

Den Charlotte jag föredrar, Chulls, den positiva, den glada, är välkommen tillbaka precis när hon vill! Baby come back!

Jag har otroligt svårt för att bli kär. Kan inte minnas en enda gång jag bara fallit sådär som andra tycks göra hela tiden. Jag försöker, men det går inte.. Folk faller efter något gulligt sms, ett underbart leende eller en mjuk kram.. men inte jag inte. Jag känner ingenting, jag är bara totalt kylig hela tiden och fattar inte vad folk snackar om när dem nämner illamående och nervositet när dem hör namnet, hör rösten eller får messen.
Nästan alla jag pratat om det med säger att dem blir kära lätt, men att det försvinner snabbt. Varför kan jag inte bara vara som alla andra en enda gång?
Neeeej, jag faller inte.. blir inte kär... och om jag nu skulle bli det så försvinner det inte, inte på länge länge.. Suck!

Skulle inte förvåna mig om jag är totalt misslyckad på den punkten. Det kommer komma dem som vill ses.. jag menar... jag har sett fulare och tråkigare människor än mig själv med ring på fingret... men jag kommer fly, kommer bli äcklad och ana ugglor i mossen.. för vem skulle vilja?

Jag är ful på morgnarna, mitt humör kan förändras på två sekunder, jag tittar på tv med öppen mun, jag kan inte göra två saker samtidigt, jag kan inte laga mat, jag städar aldrig, jag pratar inte om grejer som jag mår dåligt över, jag gråter aldrig, jag är inte det minsta svartsjuk (vissa uppskattar ju lite svartsjuka annars), jag rullar aldrig upp rullgardinerna, jag spyr av vita strumpor, jag snackar helt cp när jag pratar med djur, jag blir deprimerad när jag ser dem överkörda, jag vill aldrig pressa ut någon unge, jag är sämst på att trösta, jag ger aldrig komplimanger, ibland har jag sjukt svårt att formulera mig..

Jag ser absolut ingenting lockande i den förklaringen som stämmer in allra bäst på mig och det gör mig rädd.

Vissa dagar undrar jag om det finns goda människor kvar därute. Vissa dagar verkar det som att alla blivit bortskämda, glömt bort vad livet handlar om, vad livet borde handla om.. och det skrämmer mig.

Idag är ingen sådan dag! Man måste se det lilla hos människor, inte bara det dem försöker vara, utan i stället det dem är. Lär man sig att se det, kan man faktiskt hitta goda sidor hos så gott som alla och sedan är det upp till dig att få fram de sidorna hos personen.

En av de finaste komplimangerna jag kan få är att en person känner sig bekväm med mig. Det är ju precis det jag strävar efter.. att vara en sådan person som ingen gör sig till för utan känner att den kan prata om allt och bara vara med mig.

Jag har träffat underbara människor i mitt liv. Nu känner jag att jag verkligen har det.. och vissa har stannat kvar. Andra har försvunnit längs vägen.. vissa av dem bryr jag mig mer om än andra.. men jag kan inte göra något åt det nu.

Jag tänker inte ömka mig över saker som ändå inte går att förändra. Jag tänker istället uppskatta allt jag har och skaffa mig de saker jag saknar.

Nu har jag nio veckor framför mig på sommarjobbet och efter första dagen såhär så känner jag på mig att jag hamnat med ytterligare två underbara människor. Vi får väl se om tiden visar att jag har fel...

Hultsfredsfestivalen - Då har man alltså varit där man aldrig trodde att man skulle hamna. Så var det alltså, det började lite som en skämt från min sida men sen tänkte jag "varför inte? man kan väl testa!" och det ångrar jag inte alltså.
Jag och Emma började förberedelserna i tisdagskväll då jag fixade ett linne med en Nintendo 8bitars kontroll på. Tro det eller ej, men vi har fått många komplimanger för det och jag fick till och med höra att det såg köpt ut, taaackaaar!

I onsdags vid åttatiden tutade en bil på mig på gatan och då var det bara till att bära ut alldeles för mycket packning (vilket jag märkte lite senare) och sedan for vi iväg.
Utan problem (förutom fem mils felkörning) kom vi till festivalen lagom svettiga och illamående (ni vet, jag är åksjuk) och totalt off eftersom vi aldrig varit där förut. Vem kunde ana att det skulle va så stort?

Upp med tältet på närmsta stället, om jag minns rätt hamnade vi precis vid en grusgång vid ett läger som kallade sig för "AIDScamp".. lockande?
Efter bara några timmar insåg vi att vårt lilla tält nog skulle fungera mer som ett ställe att kissa på så vi tog vårt tält och drog vidare långt, långt, långt bort på det största fältet och där kunde vi inte fått bättre grannar alltså.
Tre sköna norrlänningar, och fyra härliga "mexikanska" militärpoliser (med stråhattar). Det var med dem vi sedan tillbringade våra 3 resterande festivaldagar/nätter.

Konserterna blev det dåligt med.. Dagarna var alldeles för heta för att stå i folkklungor och på nätterna sprang man mest runt, om ens det.. Jag hann i alla fall få se Hello Saferide (låter precis likadant live som annars), KENT (jag gillar dem alltså.. även om jag hört att dem kunde gjort bättre ifrån sig), Gnarls Barkley (kommer jag att lyssna på mer nu än förut) och ytterst lite av Backyard Babies.

Helt otroligt så olika vi människor är.. men samtidigt otroligt att det finns så många trevliga. Jag tror inte att jag stötte på en enda otrevlig människa (förutom tjejen som helt allvarligt trodde att hon spelade i samma liga som Emms och skulle sno snubben? Jovisst, lycka till!)
Ett annat undantag är väl killen som hellre kallade våldtäkt för överraskningssex och slängde sig över mig 04.00 på morgonen, slet upp min sovsäck och började tafsa. Han lämnade ett och annat märke alltså ochmåste typ ha varit hög på något skumt..

Men men, det var festival, inget att bry sig om.. samma sak som att alla kissade överallt, när som helst. Bajjamajjorna var fyllda, så gott som alltid.. inte alltid endast nere i tunnan utan utanför.. Papperskorgar existerade inte utan all skit slängdes rakt ut bara sådär.. Men som sagt, ingen brydde sig, inte heller jag. Då man kom in i civilisationen idag höll jag på att slänga papper bara sådär innan jag förstod att det inte funkar längre.. nu får man anpassa sig efter verkligheten igen. För jag har minsann levt i en helt annan värld nu i en vecka.

När jag var liten hade jag bestämt med en kompis att vi skulle hyra film. När jag ringde för att höra vilken tid sa kompisen att hon inte orkade och skulle umgås lite med sin mamma i stället.
Snäll som min mamma är åkte vi två ner i stan för att hyra film så att min kväll inte skulle vara helt förstörd. Vem går där om inte kompisen med en annan vän..
Orkade inte alltså? Yeah right..
I samma veva slutade jag lita på människor och det märker jag av än idag. Därför blir jag oerhört besviken när människor jag litar på gör såna tabbar som bevisar för mig att vänskapen jag trodde fanns där inte existerar.

Har känt mig helt off de senaste dagarna. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som får mig att känna så men jag antar att det är lite av allt som helt plötsligt blivit mycket.
Jag tror att jag behöver komma ifrån allting några dagar och det gör jag på onsdag då jag och Emma drar iväg på roadtrip mot festivalen.

Under VM-tider springer alla runt i gult och blått och man behöver inte vara rädd för att bli kallad rasist på gatorna. Zlatan är svensk och allt är frid och fröjd!
Idag njuter jag av att det är dags för Sveriges första match och har lite halvt ångest över att jag missar massa matcher nästa vecka.
Om man bortser från det så sitter jag såklart bänkad om si sådär tio minuter!

---

Studenten igår då ja, what can I say, det var vettigt eftersom jag insåg lite grejer som jag funderat på länge. Igår fick jag det svart på vitt. Jag bryr mig för mycket om andra människor, jag anstränger mig för mycket för att andra ska må bra. Jag måste bli mer egoistisk, för mitt eget bästa, för ingen skulle göra såna saker för mig som jag gör.. Så är det bara!
Idag säger jag farväl till mitt förflutna och hälsar framtiden välkommen.

Ett år har passerat och nu är det min Millies tur att uppleva den stora dagen, dagen då man tar det första riktiga klivet rakt ut i vuxenlivet.
Ett år har passerat och jag har inte mognat, har inte åstadkommit någonting vettigt alls men mår hur bra som helst ändå.

Nu bär det strax iväg, kläderna sitter där dem ska och paketet ligger framme redo att packas upp så det ska bli kanonkul.

Mer om kvällen kommer så småningom då jag faktiskt har tid att sitta här. Nu är det lite krisigt..

När det svider till i hjärtat av sorg
När allting känns orättvist och meningslöst
När magen vänder sig upp och ner och in och ut i ren oro
När tårarna bara faller och klumpen i halsen gör ont
Den känslan tror jag att alla känt någon gång!

Ingen människa, ingenting kan få mig att känna sådan sorg som jag känner då djur lider. Det kan tyckas löjligt av många och faktum är att jag hatar det hos mig själv men jag kan verkligen inte hjälpa det.
Ett år efter att jag satt totalt paralyserad och tänkte på vad Simen gjorde, var han var och hur han mådde kommer det en kattunge springande mot mig idag. Den såg precis likadan ut som Simen gjorde då, ungefär lika stor och samma färg.. det hann jag se trots att jag försökte låta bli att titta.. försökte ignorera att den sprang runt mina ben och följde efter mig och pappa hela vägen till affären. Jag led, mer än någonsin och den där sorgen i hjärtat, kniven, var oundviklig och tårarna likaså.

Jag visste mycket väl att jag inte kan ta hand om fler. Jag vet klart och tydligt att det finns en risk att det kommer fler senare i sommar då jag jobbar där, jag vet också att det finns hur många som helst i världen som befinner sig i samma situation.. men det tröstar inte. Detta lilla liv hade jag kunnat rädda, men jag gjorde inte det och sannolikheten för att den kommer överleva är inte stor.

Vem bestämde att djuren var mindre värda? Det lilla kattlivet har precis lika stor rätt att leva som ett litet spädbarn. Människor skulle kastat sig över ett litet människoliv, men när det "bara" är ännu en efterhängsen kattunge är det okej att kasta boll med den, kasta sten efter den eller bara ta den under armen och slänga den i en buske så att den slutar följa efter, slutar skrika efter mat, hem, uppmärksamhet och sällskap.

Jag lider då jag skriver, ni tittar på mina ord utan att känna känslorna som svämmar över hos mig, ni slutar läsa och glömmer vad jag skrev, jag glömmer aldrig, slutar aldrig lida.. Vi lever i en ond värld sedan kärleken försvann.

Jag hade velat leva Sex and the city-liv. Det där med att dejta massa olika skumma, trevliga, sjuka, roliga, snygga, störda typer verkar riktigt skoj. Det hade också gjort att man inte tog dejterna på så stort allvar, när de väl kommer. Vad ska man ha på sig, hur ska man vara?
Visst ska man vara sig själv (to be yourself is all that you can do) men det kan vara svårt att visa hela sin personlighet under en dejt, sen ska man ju lyssna en massa med.. verka intresserad av allt han säger fastän man inte kunde bry sig mindre. Totalt dissande då han börjar snacka fotboll kan man ju inte vara men man kan ju inte heller börja snacka som att man vet något.
Det är svårt alltså och hade man då varit en erfaren dejtare så hade det säkerligen gått smidigare.

Jag är 19 år (får vänta hela sommaren på att fylla 20) utan en tanke på framtiden. Visst, jag kan tänka på det.. ligga flera timmar på nätterna och bara drömma mig bort.. men några planer har jag inte.
"När ska du göra något vettigt med ditt liv?"
Ursäkta mig men just nu gör jag det vettigaste jag bara kan av mitt liv. Jag har kul, jag lever livet en gång för alla och gör alla misstag som jag måste göra.
Mamma stöttar mig till fullo! Hon har i alla fall inte glömt bort hur det är att vara ungdom, hur det är att leva.

Folk i min egen ålder däremot verkar ha lagt ungdomen bakom sig för längesedan och när folk i min närhet börjar planera barn och sammanboende och grejer, då får jag panik. Här sitter tjejen som får panik om någon vill träffa mig två gånger.. shit, då börjar det ju bli seriöst.. eller i alla fall alldeles för seriöst för att jag ska våga stanna kvar.

Tre tanter satt och fikade idag.. de snackade om vädret... om inredningen.. om allt sånt obetydligt som verkar bli gamlas vardag.. deprimerande enligt mig, men det såg ändå rätt mysigt ut.
Tänk när jag och Matilda sitter sådär (för det kommer vi göra.. om det så är i Sverige, Tyskland eller Australien) och snackar som om vi inte hade några andra problem i världen än vädret.. Då vi ser tillbaka på livet i stället för att diskutera framtiden.. Det ska faktiskt bli rysligt spännande att se vad som hände.. för just nu har vi ingen aning alls!

Jag har blivit pengagalen! Inte sådär så att det svartnar för ögonen och att jag gör vad som helst, utnyttjar vem som helst för att få dem. Men jag gör vad som helst för att få jobben där jag tjänar ihop dem själv. Det är nog den härligaste sorten, att spendera pengar man tjänat ihop själv, som man slitit för.
Har funderat en del på det där med att gifta sig för pengarnas skull. Jag dissar inte idén helt om jag ändå inte hittar något annat att gifta mig för men jag går väl inte direkt in för det. När man väl har pengarna är man nog inte så lycklig som man trodde att man skulle vara så det är nog bättre att drömma sig till den världen och fortsätta leva i verkligheten.

"Hela livet jagar vi de där pengarna som vi ändå aldrig får nog av!"

Dirty Dancing är en av de filmer som är lika bra varje gång. Finns det något mer attraktivt än en man med sån rytm, såna danssteg?! En sån finner man ju knappast på utestället en vanlig lördagskväll. Där är det mest "hoppa-upp-och-ner-med-ena-armen-i-luften-och-skrik-så-högt-du-kan" som gäller.

Idag blir det i alla fall fika med världens bästa Matilda!

Det är mycket som ska stämma när man börjar dejta någon. Visst kan man falla för ett utseende men efter bara några gånger måste det finnas någonting mer.
Det finns dock några tabbar som killar kan göra, som många faktiskt gör och jag vill bara göra er medvetna om detta.
Förlåt, men stavfel kan göra oss galna! Som till exempel "lungt" som faktiskt stavas "lugnt". Har ni stavproblem så informera oss om detta så är det någonting vi kan ha överseende med.
Sen det här med att spela gullig. De flesta tjejer vill ha en bad boy och då fungerar det inte med "söta" mess som "hur är det mä dajj" och annan fjortisstavning.
Eller tuff-snack som "Sen sparkade jag ner alla tio och dem kved som fan och jag hade inte ett skrapsår alltså"... det är knappast det vi menar med bad boy.
Det är megasvårt att tillfredsställa en kvinna, det kan jag inte säga någonting annat om. Jag förstår hur jobbiga vi kan vara med alla krav och önskemål men sådana småtabbar kan ni väl låta bli att göra gång på gång?

Sen finns det de gångerna man bara faller och struntar i att killen bär vita team sportia-strumpor (då ska han vara riiiiiktigt charmig dock!!) eller har leopardmönstrade platåskor. Då har man inte längre några krav och allt det där ytliga och alla småproblem försvinner. Det är väl typ den känslan alla strävar efter men kommer där en som inte gör alla småtabbar, som skriver normala mess och som inte försöker spela något han inte är, då faller man snabbare och dessutom djupare.

Tjejer måste också anstränga sig lite. Det fungerar inte att bara spela svår och söt för att sedan messa tio gånger i rad utan att ha fått några svar. Det fungerar inte att börja gråta för att han tittar åt någon annans håll, det fungerar inte att älta honom hela tiden tills man målat upp honom till något som faktiskt inte existerar.

Tjejer är nog hundra gånger jobbigare än vad killar är alltså.. Så jag är riktigt glad över att vara den jobbiga som faller för den okomplicerade och enkla.

Könen är så himla olika på många sätt och i någon finner man ändå sin bästa vän, sin själsfrände... förhoppningsvis..

För bara några veckor sedan såg jag inte slutet på min arbetslöshet. Nu ser jag inte slutet på mitt arbetande och det känns såklart riktigt bra. Däremot skulle jag kanske behöva en ledig söndag. Denna helgen får jag inte en sådan men det hindrar inte mig från att beträda dansgolvet inatt. Jag och Emms gör det igen!

Igår spelades det bowling och gissa vem som var sämst om inte Charlotte. Jag var inte ens i närheten av de andras poäng men det bjuder jag på. Jag hade himla skoj ändå och pajen som Matilda och MP mixat ihop blev utmärkt tröstpris. Sådana kvällar är sjukt underskattade!

Nu ska i alla fall uniformen på och så tackar jag och bugar om denna dagen vill gå jättefort så att jag snart sitter hemma hos Emms partyladdad och redo.

Jag ligger ute och svettas i solen. Vad gör man inte för lite bränna?!! Idag är luften ovanligt full av småflugor och om man sätter handen för solen och tittar kan man se att de flesta flyger två och två, fast med snabba byten. Måste vara parningssäsong eftersom dem då och då landar på mig.. mitt under akten..
Rena köttmarknaden däruppe, som en vanlig lördag på utestället med Emms, fast med flugor..
Vi är kanske inte så olika djuren som vi vill tro...

Mygg är här också och jag har blod som myggen älskar, precis som pappa. Har hört att det inte ska klia om man låter dem suga färdigt... skitsnack!!

Myror bits, hårt!! Det svider och kliar på samma gång.. Tacka vet jag myggbett..

Jag önskade låt på radion också.. i ett sms..
"En underbar dag som denna kan bara bli bättre om ni spelar någonting av Blink 182 till alla sommarglada därute. Hälsningar från Charlotte i Landskrona"
Ingen nappade på det.. istället spelades samma gamla vanliga låtar som alltid.. samma uttjatade låtar..
Det var önskelunchen det..

Jag är inte en av dem som avskyr regn kom jag på idag när jag med världens leende på läpparna vandrade hem från arbetet. Varför jag bar på det där leendet kan jag inte svara på egentligen men jag kan samtidigt inte svara på varför jag inte skulle le. Leenden är någonting som alla människor snålar alldeles för mycket med.
Jag har massor att beklaga mig över men det kommer jag alltid ha så varför inte börja trivas med även det?!

Regn alltså, jag syftar på sådant mysigt sommarregn som svalkar lite lätt och får asfalten att lukta sådär speciellt som bara asfalt kan lukta. Då har jag inte mycket att klaga över!