Charlotte

Det känns så himla skönt att lämna ett helt år bakom sig snart och påbörja något nytt. Jag tänker inte se tillbaka på året, tänker inte mäta höjdpunkterna med kaoset, tänker inte gråta över saker jag gjorde eller aldrig tog tag i. Nu ser vi framåt!

Jag har kommit upp i över 20 nyårslöften och de lär bli fler. Löften jag aldrig kommer ta tag i, hälften av dem förde jag bara över från året 2006 eftersom jag inte tagit tag i någonting jag lovade för ett helt år sedan.

Ska jag nämna några?
Jag vill ta körkort (precis som förra året)
Jag vill lära mig spela gitarr (precis som förra året)
Jag vill se Star Wars- filmerna (precis som förra året)
Jag vill äta sushi (precis som förra året)

Några nya då?
Jag vill skaffa jobb i Helsingör

Eeh, ja, det var väl det då..

Jag förstår inte hur så många skadas eller dör av fyrverkerier varje nyårsafton. Dagen man borde vara som mest försiktig eftersom man VET att det händer.
Man går inte fram till en raket för att den inte verkar tändas när man vet att man tänt på. Man håller inte kvar en smällare i handen och man slänger inte på någon annan.
Jag fattar det bara inte!

Storstäder ger mig huvudvärk och yrsel för att där är så mycket människor som jag vill titta på. Den snyggingen där, de fula byxorna där, det förälskade paret där, den ungen där, den tidningsutdelaren där.
Inte för att jag dömmer, inte för att jag bryr mig, jag tycker bara det är otroligt skoj att se så många olika sorters människor det finns.
Det ger mig hopp om att det finns vänner åt alla, att det finns kärlek åt alla.

Under mellandagsrean måste jag ut trots att jag avskyr personer som armbågar sig fram eller som ska titta på exakt samma tröja som jag just i den sekund står och håller i.
Jag måste ändå vara där så att jag inte missar värsta klippen eller missar något överhuvudtaget. Det hör liksom till mellandagsrean. Att vara där, att svettas, att trängas, att stå i millånga köer och att desperat försöka hitta något att äta efter timmars shopping.
Underbart jobbigt!

Jag har kommit på att jag är svår. På många sätt.
Egentligen är det väl ingen nyhet men det är inte förrän nu som det börjar skapa problem.
Som det här med dejting och killar och kärlek och sånt. Det verkar gå så himla lätt och smärtfritt för andra men jag är "den som dissar". Av egentligen inga anledningar alls. Antar väl att det blir enklast så och hittar orsaker som får mig att tänka "det där hade jag aldrig stått ut med i längden". Som vita strumpor eller att han kallar mig gumman eller att han helt enkelt är för snäll och trist.
Eller så har jag helt enkelt inte stött på rätt.

Jag behöver någon som tar mig med storm, visar vad han vill ha utan att mesa. Kanske är jag i den fasen fortfarande där man vill ha den där killen som man aldrig någonsin trodde att man skulle få, den där stentuffa, kyliga och kaxiga typen som man typ ska vända och vrida lite på så att han blir världens goaste.
Den där populära highschoolstypen som faller för skolan nördigaste tjej, som i sååå många filmer.

Jag vill inte leva i verkligheten. Det har jag aldrig velat. Pappa har sagt "kom ner på jorden" vid många tillfällen, som när jag vill ha ett snyggt och prydligt smörpaket.
Det är inte så verkligheten fungerar. I smörpaketet hamnar det smulor och osten blir en skidbacke. That's the way it goes.

Förmodligen kommer det en tid då jag inser att jag måste leva med hur verkligheten är. Att man aldrig får precis det man vill ha och att ingenting någonsin blir som man tänkt sig.

Jag tror att jag fortsätter drömma ett tag till..

Dagen efter fest är alltid lite si sådär. "Söndagsångest" fast det är tisdag liksom. Jag är inte den som gör bort mig, jag är som vanligt, fast lite mer.
Det händer inte att jag vinglar, ramlar, skriker och bråkar som man ser andra göra.
Jag träffar folk, snackar skit, skojar, skrattar och har roligt. Det är väl så det ska va?!

Det blev lyckat igår, i alla fall så lyckat som det kunde bli. Jag, Rebecca och Emilie hade en sån förfest som killar skulle blivit överlyckliga om dem fick vara mer på och ganska tidigt bar det av till Helsingborg.
Omöjlig dag att komma in någonstans på. Överfullt med folk överallt och stenhårda kontroller på legitimation. Man har inte mycket att komma med som 20åring även om det är den bästa åldern i övrigt.

Nu ser vi fram emot nyårsafton!

Idag är det julafton och det känns som att det var en vecka sen jag packade upp min gitarr och skrev ner nyårslöften.
Ett helt år har passerat och det har gått snabbt. Det har egentligen inte hunnit ske så mycket.. i alla fall långt ifrån vad jag trodde skulle ha skett.
Ett tag var jag fullständigt säker på att jag vid detta laget skulle ha stadigt jobb, en hund och egen lägenhet men så är inte fallet. Jag sitter fortfarande här, arbetslös och hundlös, men lycklig.
Allting löser sig och en dag som denna är ens största problem hur man ska få i sig all julmat och gröt och godis och hur man ska kunna vänta till KalleAnka innan man får öppna den första paketen.

God Jul!

Jag har inte samma drömmar som alla andra av mina vänner. Dem drömmer om att lämna stan, lämna landet och många av dem förverkligar sina drömmar precis här och nu när jag sitter och knappar på samma ställe som jag spenderat de senaste 20 åren.
Matilda och Millan är i Österrike i fem månader. Lina är också iväg och jag tror inte att det är varken deras första eller sista resa härifrån.
Emma drömmer om att backpacka, Emilie är i Frankrike och jobbar som au-pair.

Jag är kvar. Jag är alltid kvar och det börjar bli tröttsamt. Jag vill också förverkliga mina drömmar och man får väl inget bättre tillfälle än ett helt nytt år att börja på.
2007, det är mitt år.

Stans knarkare gick och spelade lufttrummor i parken idag. The rockstar!
Såg faktiskt riktigt roligt ut.. nästan så man ville vara med. Jag hade kunnat bidra med lite luftgitarr, det är jag grym på.
Bara släppa loss sådär.. bara för att livet äger.

Man ser alldeles för få leenden när man är ute. Jag tror inte att jag såg ett idag. Hur svårt är det? Det är inte många muskler man måste spänna för att få till ett litet leende. Man behöver ju inte visa tänder, men man kan i alla fall få till det där lilla så att det gnistrar till i ögonen litegrann.
Men folk har kanske ingenting att le för.
Eller så är man helt enkelt alldeles för rädd för att folk ska tänka "Vad är det för fel på den där?"

I väntrummet hos veterinären är alla så himla vänliga mot varandra. "Vad heter din söta hund", "Vad har du i din bur?", "Ska din också vaccineras?".
Alla sitter och skryter och tycker att det egna djuret är sötast i hela världen.
Väl inne hos veterinären hör man dem.. "Va duktig du är. Titta, så duktig hon är! Nu ska vi snart hem igen.. Sååå ja!"
Jag är inte mycket bättre själv! Jag kom på mig själv med att småsnacka med katten både på väg dit, i väntrummet, inne hos veterinären och på väg hem berömde jag henne för att hon varit så duktig.
Man blir så, jag blir så! Djur är antagligen det enda som kan göra mig sådär puttinuttig som jag egentligen avskyr att vara och min katt Simen har förmodligen fler smeknamn än vad som borde vara tillåtet.
"Snuffinuff"
"Muffmuff"
"Dullinullis"...

Tass har i alla fall tumörer i brösten och nu är det upp till oss om vi vill operera eller ej.
Det där är ju vårt lilla barn, vår pluttinutt, den sötaste katten i hela världen.

Okej, under julen ska man köpa julklappar som tillfredsställer alla, man ska baka en massa, man ska klä in hela huset i ljusslingor, man ska pynta hela huset med massa smått skit, man ska dra in en gran som så småningom kommer barra ner hela huset, man ska skicka julkort för att visa att man bryr sig och man ska laga massa mat och handla massa godis som ska fram på borden SAMTIDIGT som man ska ha det lugnt och fridfullt.
Det är det julen handlar om. Att umgås med vänner, familj och släkt och ha det helt underbart.

Det ÄR långt ifrån underbart med all julstress som alla känner och allt folk som är ute i sista minuten med julklappsinköpen (jag är inte bättre själv)
Julen har blivit en stressig högtid istället för den fridfulla högtid det ska vara.

Dessutom är det inte lika fantastiskt i alla hus och hem bakom de pyntade fönsterna. Mest synd tycker jag om alla barn som fruktar julen för att det är då deras föräldrar dricker en massa och bråkar med varandra. Eller om alla ensamma människor som under julen verkligen inser hur ensamma dem är.

Jag har alltid haft underbara juldagar och jag skulle aldrig få för mig att klaga över dem men samtidigt tycker jag inte att vi ska glömma bort alla som inte har det lika bra.
Gör en skillnad! Hjälp till att dela ut mat vid något härbärge eller köp julklapparna i världsbutiker där pengarna går till rätt saker.
Skänk i alla fall en tanke till de som fryser, de som svälter eller till de som får ont i magen bara de hör ordet jul.

Jag var i Helsingör idag. Måste säga att dem satsat en hel del på julstämning, vilket man enligt mig ska göra.
Julmarknader med tomtar och hästar och halm och annat juligt. Det enda som fattades egentligen var snön. Det är det enda som fattas nu för att man ska komma in i julstämningen på riktigt.
Även om det kan bli jobbigt med slask och kyla så hör det till. Det hör till att svära över hur jobbigt det är att vandra runt i och det hör till att behöva ta på sig tre tröjor, jacka, mössa, vantar, långkalsonger och vinterskor.
Dessutom är det inte mycket som slår en vinterpromenad en natt då det enda som lyser upp är snön och stjärnorna. Där promenaden slutar i snökrig (jag älskar snökrig!!) Där snackar vi romantiskt. Gratulerar er som har någon att ta den där promenaden med.

Det här är jag och Erik. Han är störd. Jag är störd. Det var stört skoj.
Så é det!

---

I morse vaknade jag alldeles för tidigt av dörrklockan. Jag visste att det var sotaren så jag slängde ju på mig det första jag hittade och öppnade dörren med ena ögat öppet och tycktes mig skymta en man som var lite yngre än jag hade hoppats på. Man vill inte direkt ha en snubbe i 20års åldern hemma hos sig sådär oförberett en tidig morgon.
Han var dessutom riktigt skön och vi snackade på en massa där jag satt vid köksbordet med min müsli som knappt ville slinka ner.
Tur jag inte drog på mig min "Fet å go"-t-hirt!!

Jag köpte mig en krutklubba idag för att jag blev sugen på något salt. Jag förstår verkligen inte grejen med krutklubbor.
Det tog mig en halvtimme (utan överdrift) att komma in till mitten och så blir man alltid besviken för att där inte är så himla mycket krut som man ville ha. Så där sitter man med massa skit i tänderna från smeten utanför krutet och är lika sugen på något salt som när man betalde 3 spänn för skiten man slänger halva av.

Äsch, en bild till från Sthlm iaf. Soft!

Har haft tre supersofta dagar i Stockholm med Erik. Bussen till Jönköping var superbekväm med värsta grejen till fötterna och sånt. Därifrån bilade vi till Stockholm och trots att vi aldrig sett varandra förut kändes han inte det minsta främmande där han stod. Det var liksom Erik, snubben jag känt i två år. Inte snubben jag aldrig träffat förut.

Jag överlevde, hans bil överlevde och Red Hot Chili Peppers i Globen var ballt trots tonårskillars svettiga armhålor och vätskebrist.

Behöver jag skriva mer än så?! Nu är det fika med Emms och Sexophone som gäller så det får bli fler detaljer en annan gång då!

Jag lever för mina lördagar och igår var det dags för ännu en utgång. Ingen utgång liknar den andra så man tröttnar liksom aldrig.
Gårdagens utgång var inte en av de mest lyckade men ändå helt okej och bättre än att sitta hemma.

Idag är det söndag och imorgon bär det alltså av till Stockholm. Bussbiljetten till Jönköping är fixad för längesen och 16.00 beräknas jag vara framme. Ingen av oss har bangat än och jag är ganska säker på att ingen av oss kommer göra det heller så jag ser fram emot tre dagar i storstan med Erik.
Å heey, på tisdag kväll är det Globen som gäller. Jag som bara varit utanför och kikat in ska rocka loss till Red Hot Chili Peppers. Det kan nog bli ballt!

Sen att man kanske känner sig lite nervös och så, det läggs åt sidan. Finns ingen tid till sånt med tanke på så mycket som ska vara fixat innan.

Ja, vi ses om några dagar!

Jag diggar Inga-Lisa. Hon berättar saker öppet som jag inte sprider vidare trots att hon aldrig sagt något om att det är hemligt. Men jag menar, man har väl hyfs.
Tanter i singular funkar.
Men så fort antalet tanter stiger, stiger också den dåliga stämningen. Det var inte dålig stämning igår när jag var på Teatern med mamma och tittade på "blomstershow" men man märker tydligt hur tanter blir när det nalkas konkurrens. När det då sen dessutom nalkas vinster då blir det liv i luckan.
Alla satt lugnt och stilla och klappade lite försiktigt tills det var uppenbart att ett visst antal blomstercheckar skulle delas ut under kvällen.
Helt plötsligt pladdrades det på ordentligt när Lars, som han hette, frågade grejer som "vem härinne är inte skåning?" eller "hur mycket väger jag?".

Efter pausen hade de placerat ut små presentpåsar på alla stolar och eftersom vi inte mer än halvfyllde salen undrar jag vart alla påsar tog vägen? När kvällen var över var där nämligen inte många påsar kvar på stolarna vilket innebär att tanterna genast smusslat åt sig två stycken.

Evenemanget slutade med att man fick gå upp på scenen och titta på allt de gjort under kvällens gång och trots de smala trapporna upp skulle alla tanter upp samtidigt och jag såg onda blickar från alla håll som skrek "träng dig inte unga dam".
Jag hörde en tant bakom mig säga till sin väninna "måste vi verkligen gå upp och trängas" och hennes väninna svarade raskt "man vill ju se på nära håll".
Nej nej, tant lilla, du ville bara åt blomstercheckarna som delades ut däruppe!

Jag är nöjd med EN presentpåse och en trevlig kväll.

Såg The Guardian igår på bio. Inte ofta man är på bio alltså och det är lite underskattat ändå. Det ger en speciell stämning med det höga ljudet och megaskärmen som man inte riktigt får till hemma i soffan.
Stolarna är kanske inte de mest bekväma men efter en halvtimme in i filmen har de ömma lederna domnat av och man befinner sig långt in i filmen.

En riktigt bra film som innehöll allt det goda som en film måste innehålla. Starkt rekommenderad!

Jag tycker det känns konstigt att det är december, första advent är förbi och jag känner inte ens snön i luften. Det känns liksom inte ens som att den är på väg och jag går fortfarande i min höstjacka och svettas när jag går fort och saknar en frusen, röd näsa när jag kliver in genom dörren.
Julskyltningen ger en liksom ingen julstämning utan snö och frusna händer utan vantar och luciakandidaterna tvingades ha stora pälsar på sig trots att svetten pärlade sig i pannan på dem.
Någonting är fel då!
Trots att jag kanske inte diggar snö och jul och allt sånt så hör det ändå till denna månaden.

Dessutom bor jag enligt Aftonbladet i det nya Chicago där folk inte vågar visa sig ute efter 18 på kvällen. Nu blir man till och med beskjuten när man beträder gatorna. Hur fel är inte det då? Vad har hänt med den staden jag bodde i när jag var liten?
Sånt skedde aldrig då, aldrig! Men nu blir jag inte ens förvånad när någon blir skjuten till döds eller nedslagen eller rånad längre. Det är liksom vardagsmat.
Jag blir snarare förvånad när någon klarar sig undan från allt sånt.

Jag märker skillnaden och det är hemskt att höra att det sker sånt i min lilla hemstad och jag blir grymt irriterad när jag ser gamla människor med rullator ute när mörket fallit sig på. Det är väl till att utmana ödet?

Man tror inte att det ska drabba en själv förrän det gör det. Än så länge har jag klarat mig undan och då är det lätt att säga att folk överdriver och att det inte är så farligt att bo här. Jag skriver något helt annat dagen jag själv blivit slagen eller rånad på vägen hem från stan. Vägen jag gått i 20 år utan att någonsin ha råkat ut för något hemskt.

Det går utför!

Det känns alltid härligt när man ser medelåldersmänniskor som aldrig glömt bort hur det är att vara ungdom. Så var det verkligen hos Millan igår. En släkt som inte liknar någon annan och som inte bangar för att rocka loss till Botten Anna. Underbart!

Utgång sen, såklart. Jag som var rädd att behöva dra vidare ensam blev positivt överraskad när alla hängde med (typ åtta galna brudar som var laddade till tusen). Synd att musiken var fullkomligt värdelös och stämningen helt skum. Vakterna var svårflörtade (MEN vi fick in Emilie ändå) och killarna verkade bara vara där för att slåss.

Det blev en tidig buss hem (03.55, vilket egentligen är lagom) så det känns ju knappt i kroppen att man var ute igår.