Charlotte

Internet är farligt. Internet gör så att skoaffärer skaffar hemsidor med massa bilder över deras sortiment. Deras hemsidor gör att jag tvingas sitta och titta på alla skor jag skulle vilja ha för att sedan tjata mig till skjuts till närmsta köpcentra.
Hade det inte varit för dessa hemsidor, detta internet, så hade jag kunnat missa alla sjukt fina dojjor och sluppit leta upp ännu mer plats till skolådorna.
Samtidigt tackar jag internet som hjälpte mig att hitta ett par grymt fina skor som nu vilar sött här brevid.
Jag blev inte 600 kronor fattigare idag, jag blev ett par skor rikare!

Dessutom vann jag budgivningen på Tradera. Ett fickur till samlingen. 225 kronor, det är ju verkligen ingenting.

Hey, detta blev en riktigt hyfsad dag!

I helgen är det sista krafterna på jobbet som ska tas och det känns som att jag kommer få känna på det redan imorgon. Så ja, god natt!

Häromdagen såg jag en man med rullator som stod mitt på vägen och såg totalt lost ut. En bil kommer körandes och lägger sig på tutan. Gubben "skyndar" sig ur vägen och bilen gasar iväg. Hur totalt IQ-befriad är man om man tutar på en gammal gubbe som ser helt förvirrad ut. Jag anade någonting så jag gick åt hans håll istället för att vända in där jag hade tänkt.
Såklart, den stackars människan hade ingen aning om vart han var och hade varit ute och vandrat i över en timme. Han var nära till tårarna eftersom han varken kunde säga åt vilken håll han bodde eller vad adressen var.
Mitt agg mot människor har lagt sig en aning efter att ha jobbat med otroligt trevliga människor hela sommaren men det växer snabbt skyhögt när folk är så dumma och egoistiska att dem hellre lägger sig på en tuta och gasar förbi än att ägna några obetydliga minuter till att hjälpa människan till rätta.

När jag blir gammal hoppas jag på att det finns några generösa människor kvar som hjälper mig i fall jag skulle hamna i en liknande situation. Det kostar ingenting att hjälpa, det kostar ingenting att anstränga sig litegrann för någon annans skull någon gång då och då.. så jag kan inte förstå vad det är som tar emot så otroligt mycket att man snart inte ser hjälpsamma människor någonstans..

Jag lägger lyckan i framtiden hela tiden. Man ska alltid glädjas med nuet, men det har jag testat och det funkar inte. Visst, jag har massa att vara lycklig över just här och nu, men samtidigt är det mina mål och drömmar som får mig att fortsätta.
Frågan är om jag kommer vara så himla lycklig när jag nått alla drömmar och mål, men det återstår att se. Antagligen kommer jag ha tio nya grejer när jag tagit mig dit som jag vill uppnå, men då får det bli så.

Jag har alltid trott att jag är totalt oduglig i köket men idag slängde jag faktiskt ihop någonting fullt ätbart. Hade nästan kunnat bjuda på det, men bara nästan. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning mot att bli en fullt duglig mamma i framtiden.

Idag ska jag ner i stan och göra vid ögonen (färga å sådär ni vet). Det har funkat bra hela sommaren då man kunnat ha solbrillor när man kommer ut därifrån men idag skulle ett par solbrillor bara dra ännu mer uppmärksamhet till sig än mina skogssniglar till ögonbryn. Det får funka, jag får typ springa hem med blicken fäst vid mina egna fötter och med musik spelandes i öronen så högt att jag inte skulle märka om någon skriker mitt namn.
Det är just vid sådana tillfällen som man inte vill träffa någon som man faktiskt träffar alla man inte träffat på evigheter som man tvingas stå och dra "vad-gör-du-nuförtiden"-frågorna med.

Jag avskyr det där "Jaha, vad gör du nuförtiden?". Hade jag bara kunnat säga att jag bor ensam och studerar till läkare så hade det varit lugnt. Men det där svaret som jag drar "Jag lever livet!" håller inte riktigt. Dem förstår inte! Dem höjer på ögonbrynen och frågar när jag ska göra något vettigt med mitt liv.
Jag tycker att jag är vettigare än många andra. Jag rusar inte in i någonting som jag inte är säker på om jag vill eller ej. Jag studerar inte två år någonstans helt i onödan för att sedan komma på att det inte var någonting för mig.
Som jag svarar, så lever jag livet. Det går inte en dag utan att jag funderar på vad jag ska göra, men samtidigt som jag funderar så gör jag allt jag vill göra. Jag glider, jag fikar, jag festar, jag shoppar, jag umgås och allt sånt som man inte kommer kunna göra sen när folk börjar skaffa ungar och skit.

Just nu är detta det enda rätta för mig och jag trivs med det.

Varje gång jag pratar med Emma vet jag att hösten kommer bjuda på många sköna dagar och heta nätter. Dansgolvet kommer inte hinna svalna förrän vi är där igen och karlarna lever farligt.

Helgen bestod av jobb och utgång. Näst sista helgen jag gjorde cafe latte och serverade brickor och det känns lite sådär alltså. Det ska på ett sätt bli megaskönt att vara ledig på helgerna men samtidigt kommer jag sakna det som tusan.

Lina kom hem från Turkiet och bjöd till 20års fest. Härligt att se tjejgänget samlat en stund.
Utgången blev kanske inte en av de bästa, men man måste ha såna också för att uppskatta dem bra.

Idag fick jag lön (konstigt datum att få det på, men vad kan man förvänta sig?!) så nu är jag rik några.. dagar.. i alla fall..

Jag har läst de första fyra böckerna om Harry Potter nu. Jag var skeptisk först, men eftersom jag ändå satte upp det som nyårslöfte den 1 januari i år gav jag dem en chans. Jag ångrar mig inte det minsta! En otrolig fantasi som får en att önska att man var där. Att det var jag som svängde med min trollstav och hoppade upp på min kvast.
Så småningom ska även filmerna ses och det kan bli spännande. Är ändå tveksam till att de skulle slå Lord of the Rings, men vi får väl se.

Gick min morgonpromenad även idag med samma låtar i öronen som igår. Så mycket godare det är att äta frukost efter att ha rört på sig en stund. Dessutom är det inte helt fel att i min ensamhet laga till gröt och grejer och sitta i total tystnad och njuta av friheten.
Jag njuter nu, passar på nu eftersom jag är alldeles säker på att jag inom tre veckor har tröttnat och inte vill annat än jobba.

Ikväll ska det fikas (ja... igen) med Emma och Rebecca. Börjar känna sug efter en cafe latte (även om det stör mig megalite att man får cappuchinoskum på. Latte= inget skum!!)

Ska försöka bli en vettig människa nu när jag har tid, lust och ork till det.
Min första lediga dag startades därför upp med en morgonpromenad som följdes av en ordentlig frukost bestående av både havregrynsgröt, ägg och grovmacka. Kändes riktigt bra!

Jag köpte till och med en sportsbh idag så att jag kan komma igång med springandet så småningom. Men herrejisses vad det ska vara dyrt med bh! Killar har inget sånt som dem måste köpa som är dyrt väl? Visst, jag är väl inte tvingad att köpa bh, men hallå, det hade nog inte funkat så bra att springa runt utan.
Ful och dyr var den, men himla skön!

Har dessutom lovat mig själv att träffa alla dem som jag inte hunnit träffa alls i sommar så idag fikade jag med Almedina. Vi hann dessutom med en riktigt lyckad shoppingtur inne på Vero Moda. Känner redan att denna höst kommer bli koftahöst för min del. Så himla mysigt att slänga på sig när det är lite kyligt och dessutom megasnyggt.

Japps, detta kommer bli en lyckad höst!

Mitt hjärta vill fångas av:

- En som inte messar fem minuter efter vårt möte för att meddela att han saknar mig. Det gör han inte, det är endast bullshit som ska få mig att le, få mig att känna fjärilarna i magen och skriva tillbaka att jag saknar honom också. Jag skriver inte att jag saknar honom, jag skriver ingenting och raderar meddelandet.

- En som aldrig någonsin skulle få för sig att toffla för min skull. Som aldrig skulle bryta sina planer med polarna för att kolla film med mig. En som aldrig skulle hindra mig från att dra ut och festa. En som inte skulle ringa en gång i kvarten för att höra att allt är okej (och för att kolla så jag inte hånglar med någon annan).

- En som ringer då jag som minst anar det och som undviker att ringa mig på fyllan. (Fyllesamtal innebär massa sanning som kommer förnekas för evigt i nyktert tillstånd)

- En som kallar mig tjockis oftare än gumman, prinsessan eller gulligull. Såna smeknamn kan jag vara utan, blir nästan illamående.. på riktigt. Dessutom tar jag hellre korv med bröd från kiosken än fin, krystad middag på restaurang. Allt som setts på film vill jag inte ha! Det blir inte äkta, inte lika bra.

- En som hämtar mig en fredagskväll för att återlämna mig på söndagen efter världens bästa helg på platser jag aldrig skådat.

- En som skulle få för sig att skriva ett brev då och då. Inte mejl, inte sms, ett riktigt brev med posten med handskrivna ord om allt och ingenting.

- En som pussar mig på pannan för att jag sagt något dumt. Eller på kinden för att jag pratar skumt med djur.

Jag drar till mig störda människor. Hamnar alltid i de konstigaste situationer som man inte ens kan beklaga sig över eftersom ingen skulle förstå.
I gymnasiet åkte samme man buss till skolan med mig varje morgon. Jag märkte att han så gott som stirrade hela vägen men eftersom han var 30+ började jag alltid torka mig runt munnen eftersom det bara måste vara att jag har tandkräm eller matrester kvar. Men icke..
En morgon "råkade" han hamna brevid mig och då han viskade "jag får stånd när jag sitter här brevid dig" fattade jag att det inte var några matrester han stirrat på.
Men såna äckel finns det kanske på varje buss?

Två unga killar fick för sig att jag ville något på utestället för några veckor sedan. Det hindrade inte dem när jag sa nej, inte heller när jag skrek "Nej!".
Dem gav sig på fel tjej, jag kan ta bra vara på mig själv..
Men såna äckel finns det kanske på varje uteställe?

En äcklig gubbe fick för sig att jag skulle vilja kyssas när jag städade en trappa idag. Först trodde jag att han ville kyssa mig på kinden för att visa att jag typ.. är duktig på att städa?!! (är jag sjukt blåögd eller??) men då han började ta på mig och sa "kyss på munnen" fattade jag att det inte var min städning han ville berömma.
Men såna äckel finns kanske i varje trappa?

Oavsett vilket så är det inte alltid bra att vara trevlig. Det är inte alltid bra att le åt folk på bussen, att dansa glatt på utestället eller att snacka trevligt med hyresgäster.
Kanske skulle man vara sparsam med det där som jag klagade över i mitt inlägg igår. Det kanske är jag som gör fel, man ska kanske vara otrevlig istället.

Med tanke på att jag bara drar till mig psykopater och egentligen aldrig vunnit någonting på att vara trevlig skulle jag kanske lägga av igen. Lägga leenden på hyllan och plocka fram förbannade, irriterade, sura, ledsna och fruktansvärda Charlotte som finns där långt inne i vrårna någonstans.
För jag börjar bli riktigt less på äckel!

Arbetandet suger musten ur mig men nu har fingrarna återfått lite av sina krafter.. eller så är det bara hjärnan som vill göra sig av med lite information, sätta det svart på vitt för att få mer rätsida på saker och ting.

Fattar inte hur människor fungerar. Till exempel, hur svårt är det att vara trevlig? Vissa har till och med problem med att bara säga hej och förmågan att le försvann för längesen.
Personer som gick i min paralellklass på gymnasiet vänder enklast bort huvudet då vi möts (om dem inte går över gatan för att slippa halvkollidera). Inte för att vi ogillade varandra i skolan, jag hade i alla fall ingenting emot dem (det kan man väl inte ha om man aldrig ens yttrat några ord till varandra?). Jag kan inte svara på varför då jag förgäves söker ögonkontakt för ett enkelt, obetydligt men trevligt "hej".

Ännu värre är det väl ändå då man träffar gamla klasskamrater som javisst, säger hej.. men sen ingenting mer. Inget "vad gör du nuförtiden?" inte ens ett "hur är det?". Hur svårt kan det vara? När började vi vara sparsamma med ord?

Jag tänker i alla fall inte sluta vara trevlig. Jag tänker fortsätta vara trevlig mot affärsbiträden, jag tänker fortsätta säga hej till folk jag egentligen inte känner särskilt väl, jag tänker fortsätta vara sådan som jag själv skulle uppskatta om andra var mot mig. Det var så jag fick reda på att det skulle vara när jag var liten, men folk tycks inte ha uppfostrats på samma vis.

---

Min favoritgubbe har gått bort. Han som alltid vandrade runt och pratade med alla fastän dem inte förstod. Hans samtal brukade lyda ungefär: "Mycke regn komma. Jag vattnat tjädgådden, sallat där, couscous där, pompa där. Du förstår?! JEVLA. Ok, hej då!"
Han var gullig, charmig, en solstråle under en vanlig arbetsdag. Alla ska vi lämna, vissa tidigare än andra och jag kan inte yttra mig om hurvida rättvist eller orättvist det var. Jag vet ingenting om hur hans liv varit, men jag hoppas att han har det bra där han är nu!

---

Jag har härmed botat min spindelfobi, helt på egen hand! Jag trodde inte det var möjligt då jag förr kunde börja gråta bara en spindel var för nära. Nu kan jag låta dem krypa på mig, om hanskar är tillåtna och att döda en spindel kommer inte på tal. Kan väl inte direkt förklara hur det gick till men efter att ha tvingat mig själv att vistas i närheten av de äckliga krypen har jag faktiskt fattat att jag är hundra gånger mer skrämmande för dem än dem är för mig.

Nu ser jag fram emot en underbar höst!

Jag kan i mina tankar och i min ensamhet glida in på det där med giftermål och att dela sitt liv med någon annan. Förhoppningsvis kommer även jag finna lyckan i en man som behandlar mig som jag förtjänar och som vill dela sitt liv med mig. Två liv blir tillsammans ett.
Jag har drömt mig iväg till allt det där som kommer efter äktenskapet.. barn, uppfostran, förståelse, mognad, föräldraskap.. men en sak har jag undvikit. Det är den där tiden då det är dags att ta farväl av varandra igen.
Jag har avsiktligt undvikit att tänka på det eftersom jag inte är i närheten av ens en början till någon början på ett giftermål. Och för att tanken skrämmer skiten ur mig.
Idag när jag stod och putsade fönster som vilken dag som helst dök en man upp och började genast berätta hela sin livshistoria om sina 22 år på sjön och 25 års äktenskap.
Han hade sett så gott som hela världen och bar på väldigt unika minnen från såväl fattigdom i Indien som fruntimmer på sjön.
Tanken slog mig som blixt från klar himmel att jag kommer bli som honom. Nej, jag kommer inte se tillbaka på sjöresor eller snuskiga villiga kvinnor, men även jag kommer stå där och titta tillbaka på ett liv och bära på minnen ingen annan någonsin kommer bära.
Han saknade sin fru som gick bort för dryga två år sedan och jag led med honom. Jag är livrädd för ensamheten som antagligen driver en till vansinne förr eller senare.
Jag är livrädd för att livet ska gå för snabbt, för att jag inte ska hinna med och bara stå kvar med ensamheten då slutet närmar sig.

Jag vill se tillbaka på ett liv och tänka "Bättre än sådär hade det aldrig kunnat bli."

När jag faller så faller jag stenhårt.
Fjärilarna i magen känns mer som oxar och nervositeten blir enorm. Det känns mer som besatthet än något annat och skulle jag inte få vad jag vill ha ser jag svart.
Jag har förstått att man inte alltid får som man vill men jag är villig att kämpa mig blodig innan jag hissar den vita flaggan.
Även då slaget är förlorat drömmer jag och planerar i veckor, månader.. Jag ger bara inte upp!

Ingenting annat än skor får mig att känna såhär och där sitter ni och tror att det är killar jag skriver om.

För någon vecka sedan var det kärlek vid första ögonkastet då jag såg den ultimata partyskon som skulle gjort sig perfekt på dansgolvet på just min fot och nu bär det av för att hämta den i Lund efter diverse telefonsamtal.

Har inte skrivit på några dagar och vill bara informera er om att allt är bra! Jag jobbar och sliter som aldrig förr och filosoferar ännu mer.
Trots detta får jag inte ihop en enda vettig mening.. mitt skrivande har lagt sig själv på hyllan verkar det som så jag får väl invänta kunnigheten bara.

Jag trivs på båda jobben. Tre veckor kvar på det ena, som mestadels består av målning och städning. Idag fick det fösas vatten i alla källare pga kraftiga översvämningar. Tro det eller ej, men det är något av det roligaste som finns att göra därute..
Å så hittade vi ett getingbo i ett förråd.. det är väl så spännande en dag kan bli.

På det andra är det stressigt och kämpigt för ryggen. Jag är i alla fall tacksam över att gästerna brukar vara helt underbara och mina arbetskamrater är inte mycket sämre dem heller.

Det var väl det senaste om mig så hoppas jag att skrivandet sätter igång snarast igen.

I'll be back